När någon dör så blir samtliga bekymmer man någonsin haft så otroligt små och betydelselösa. Inget spelar längre någon roll för hur mycket man än vrider och vänder på det, vet man att det är helt omöjligt att någonsin återse den som man älskat, och fortfarande gör så oändligt. Plötsligt känns det som att luften man bär inom sig bara försvinner, livet känns inte längre verkligt. Vardagen blir istället något som man flyter igenom utan uppfattning av vad som i själva verket pågår. Att skratta känns nästan som ett svek. För det är svårt att föreställa sig själv vara riktigt lycklig igen utan att kunna ringa, skriva eller bara säga hej till denne igen. Lyckan blir något som känns få förunnat de som aldrig någonsin förlorat någon, som barn, för om jag blir lycklig utan, betyder det då att jag inte älskade tillräckligt mycket? Givetvis vet jag, att vara olycklig inte bevisar någon kärlek men just i ögonblicket när man tappar andan, känns det som att sjunka så djupt ner i ett hål att det känns omöjligt att någonsin kunna ta sig upp igen.
Att få veta att min älskade, älskade farfar gått bort kändes som att någon slog mig det hårdaste i magen någonsin. All luft försvann, att andas kändes som en kamp bara det. Inget annat fanns liksom kvar, det kändes som att det bara var jag, ensam med sorgen som åt upp mig inifrån. Allting fick ett helt annat perspektiv. Hela den värld som jag byggt upp under de senaste tre åren raserade och kändes oviktig. Med allt jag hade, ville jag bara varit där, kunnat säga hur mycket farfar betydde, hur han hjälpt mig så många åtskilliga gånger utan att kanske veta om det. Säga hur det är han som fått mig att tro att jag kunde göra vadsomhelst och att jag skulle klara det. Nu helt plötsligt kändes det som att jag inte längre kunde, utan farfar som trodde på mig. Som ständigt berättade hur stolt han var.
Jag ångrar så mycket saker.
Att jag inte hälsat på oftare, ringt mer, skrivit fler brev. Att jag inte visat tillräckligt mycket hur fin och fantastisk han faktiskt var. I farfars ögon kände jag mig alltid oövervinnerlig. Nu blir det som att alla mina kamper kommer bli hundra gånger svårare utan honom som står där på andra sidan och hejar på. Inget annat spelar längre någon roll, för de närmsta månaderna kommer jag vara tvungen att lära mig att leva utan farfar. Och det går liksom inte att inse, att farfar är borta. Att jag aldrig mer någonsin kommer gå uppför trappan till hans dörr, ringa på dörren, gå in till hans rum och sitta vid sängen och prata, hållandes hans hand. Aldrig mer säga, vi ses snart farfar, jag kommer tillbaka det snabbaste jag kan för nu är det redan försent.
Jag vet att jag alltid kommer sakna farfar. Men jag vet samtidigt att det kommer sluta göra ont varje dag. Att jag inte längre varje morgon kommer känna hur hjärtat krampar och drar ihop sig så fort jag kommer på vad som hänt. Emellertid måste jag fortfarande nypa mig ibland, för tiden från att farfar dog fram tills nu har känts som ett drömtillstånd. Det blir som att ständigt tvivla på sig själv, för jag vill inte än förstå att det är på riktigt. Fast någon gång kommer det tillslut bara finnas fina minnen kvar. Det kommer inte längre vara smärtsamt på samma sätt som det är nu. Och jag vet att det är så många andra som går igenom samma sak dagligen, och att min sorg inte är mer eller större än någon annans. Men just nu så känns det mest bara grått och molnigt.
 |
| Finaste, älskade farfar. |
