lets go, lets go to Paris

Att gora om man ar uttrakad

Ah bon

igar firade vi Pablo som fyllde ar, det var valdans trevligt, och alla ar valdans trevliga, jag har inte gjort nagot kulturellt alls hitills, nu ar jag ensam for att de andra ar och ovar med sitt band, om jag vill kan jag aka in till paris, for alla ska dit sedan, utom Kevin som maste sitta barnvakt, for vi ska pa konsert. Men Kevin sa att de nog skulle ova klart vid 19.00 och nu ar ju klcokan halv fem ungefar, sa jag aker nog inte in, for jag vet inte riktigt om nagra museum ar oppna nu ens. Sa jag sitter har istallet och lyssnar pa musik. Men det ar ratt trevligt det med. Just det, var pa bio med Kevin igar, det ar val lite kulturellt, den var dessutom fransk och jag fattade faktiskt ratt mycket, heja mig. Kvallen igar slutade med att Romain latsas spelade, filmade lite och ska se om det funkar att lagga upp det har, for det ar valdigt underhallande tycker jag!!

Pappa, jag hittar faktiskt ingen alligot, ska forsoka kolla mer, men hitills inget.

okej det funkade inte med filmen, synd som attans

La vie a Paris

Mais bon..

Tankte skriva lite om vad jag gjort i Paris hitills

Tisdag: 

• Jag kom dit (otippat va?)
  
• Blev otroligt arg pa en som man skulle kopa biljetter av nar jag kommer till porte maillot for hon sa att jag inte fick kopa veckobiljetten for jag inte bodde i Paris (?) men, daremot fick jag kopa en for tursiter som var dubbelt sa dyr och for 5 dagar.
• Kom pa att jag hade metrobiljetter i planboken som jag kunde anvanda till den stationen dar jag skulle byta (kunde inte anvanda dem hela vagen till Pablo for att han bor i den 5e zonen.
• Ringde mamma med smatt panik, samt nara pa att borja grata, for nar jag blir riktigt arg sa borjar jag grata. 
• Lyckades kopa den javla veckobiljetten vid La Defense dar jag bytte till att aka surburban trains som det sa fint heter pa Engelska.
• Virrade bort mig pa La Defense och fattade inget alls, speciellt inte vart jag skulle ta vagen, hittade tillslut.
• Kom fram till Saint-Quentin-En-Yvelins dar Pablo bor, fick inte riktigt tag pa honom sa jag strosade runt med min angest och tunga vaska pa ett shoppingcentrum som lag inte alls langt fran stationen.
• Fick tag pa Pablo som motte mig, vi gick hem till han, sedan ut igen for att handla mat (som forovrigt kostade 32 euro)
• Sen gick jag, Pablo, Kevin, Roman och nu vad han heter pa bio, tror att filmen hette Crimes blabla Oxford?
• Hem igen, at mat, klockan var da 22.00 och jag hade bara atit tva mackor och tva grona applen innan sa jag var massa hungrig.
• Sov!

Onsdag:

• Vaknade runt 10.00, fast jag vaknade tva timmar innan ocksa da Pablo gick till skolan.
• Kevin kom lite efter 11 for han slutat skolan da, vi gick ut och tog en kaffe.
• Kom tillbaka och pratade lite, sedan var Kevin tvungen att aka och sitta barnvakt.
• Hade angest for jag inte vagade ga ut, vet inte varfor, hur som helst sa gick jag ut tillslut, strosade lite, kopte en cd, en klanning och ett par skor.
• Sedan kom Pablo hem, da skulle vi in till Paris (hade inte akt in innan pa dagen for jag ville ta det lite lugnt) for att ga pa konsert, Phoebe Killdeer. Kevin motte upp oss vid sin tagstation.
• Konsert, som var otroligt fantastisk bra.
• Kom hem runt 01.00 for att det tar massa lang tid med tagen hem pa kvallen.
• Sov

Torsdag:

• Vaknade...
• Gick och kopte en macka och vatten i det narliggande shoppingcentrumet (glomde skriva att Pablo bor 50 meter fran stationen, sedan gar man genom den och ytterliggare 200 meter sedan har man massa shopping)
• Akte in till Paris sjalv, sa det sa!
• Gick pa Rodin muséet, det var trevligt, massa skulpturer, han var ju liksom skulptor.
• Visste inte vad jag skulle gora, klockan var 14.00
• Akte till Centre Pompidou och gick runt dar i lite mer an tva timmar. Det var massa trevligt, och massa fin konst.
• Blev lycklig da jag kom pa att bada muséumerna varit gratis for jag var under 18!
• Akte hem, forsokte i alla fall, virrade bort mig pa en metrostation for jag fattade inget alls, bestamde mig efter at gatt massa fram och tillbaka att aka dit jag faktiskt hittade istallet for att chansa.
• Kom hem runt 20.00
• (innan jag var pa Centre Pompidou gick jag in pa en Fnac-affar och kopte tva skivor, en klassisk och en Jazz, sedan hittade jag Starbucks? lite lojligt kanske men jag ville ga med min kaffe, sa jag kopte en cinnamin latte som var sa sot att jag madde illa sa jag slangde halva och hade angest over att jag kopte mellan och inte liten.

Det var nog allt hitills, har inte haft kameran med mig pa mina aventyr, far val forsoka imorgon, da jag inte vet vad jag ska gora, men jag ska forsoka hitta pa nagot!

Tell me, tell me what to do?

Det är så jävla många som just nu skriver om att våga vara sig själv, stå för den man är, och jag vet inte vad. Jag tror ingen vågar vara sig själv faktiskt. Det är bara något folk tror. För det finns alltid någon gång, i någon situation man anpassar sig, (jo man kanske skulle våga), och då är man inte sig själv längre. Klär sig kanske annorlunda för man ska bort. Jag byter Agnes hela tiden, tror inte jag är rätt nu heller.

Kollade nämligen på lite gamla kort innan, upp till femman var jag nog ungefär samma, jag var förmodligen mest självsäker i typ tvåan-fyran, i femman tänkte jag att jag skulle ta mycket mindre plats. Resultat: En jävligt osäker Agnes som faktiskt mådde rätt förjävligt. Det värsta var att det var då jag började rodna, tycka saker var jobbigt. Jag vågade aldrig ha på mig något som stack ut det minsta lilla, samtidigt hade jag inte tillräckligt mycket pengar för att vara populär. Jobbigt, det där med att gå på högstadiet. Hur som helst. Sedan kom sjuan, jag försökte, lite, lite, lite, det gick väl sådär det med. Jag var helt jävla förvirrad, faktiskt, jag hade gått med i ssu för att en av mammas elever, som jag såg upp till sjuk mycket var med där, och jag ville vara som hon, detta ledde till att jag började ha en röd sjal med glitter i, mammas gamla, dock var det så långt jag vågade gå, just då.

Sedan, värsta vändpunkten för mig, jag åkte på hummanistisk konfirmation. Nu orkar jag inte gå in mer på vad det är, det får man fråga om i så fall. Där var alla rätt vänster, rätt egna, och man blev rätt accepterad, och fy fan vad härligt det var. Jag blev mycket mer självsäker, så när jag började åttan, vågade jag ha de där baggyjeansen som jag köpt för att mammas elev hade det (inte så eget i och för sig). Så, åttan, rätt bra, rätt egen, rätt mycket kommunistfitta ( för jag gick med i ung vänster). Men! Det mest paradoxala med det, är att de som inte känner mig, tydligen tror att jag är världens rikaste, jättebortskämd och får allt jag vill. Så är det inte, visst jag bor i hätte, men vi är fan inte så jävla rika. Dessutom bor jag med mamma i hyresrätt. Jag hatar, när folk tror att jag är jätterik. Jag vet inte varför, men det är skitjobbigt. Kan någon förklara för mig varför? Varför de flesta verkar tro att jag är den rikaste någonsin?

Just det, sedan, när åttan var genomliden, den var förresten rätt kass den med, för då skiljdes mina föräldrar, och båda var väl rätt upptagna med sina egna problem, jag säger inte att det var jättesynd om mig, men man blir väl det, och det verkar hålla i sig också. Fast jag tror ändå att det är bra, för det hade nog varit värre i längden om de hållt ihop om något var fel. Det är väl så med det mesta, man kan inte hålla i saker för sakens skull, om det inte funkar så måste man ibland släppa taget, utan att se det som ett jävla nederlag. För det är det inte, det är bara livet. Förresten finns det alltid de som har det så jävla mycket värre, så det är fan ingen idé att klaga (trots att det är skönt) för det är rätt så bortskämt.

Sidospår, igen. Nian i alla fall, nian var nog det bästa faktiskt. Fast Lina flyttade och det gjorde ont i hela mig. Men det klarade jag, det med, och nian tog slut, och jag hade ångest för min nya klass, men levde livet under sommaren. Tror jag? Kommer inte ihåg vad jag gjorde ens. Jo, Frankrike med Emma, eller? Hur som helst, ettan, pojkvän, mycket pluggande, prestationsångest, ångest, ångest, dimma. Egentligen var ettan inte så bra, första halvan av sommaren var sämst, jag tyckte synd om mig själv (det är skönt som sagt) och grät varje natt i två månader (nej jag överdriver faktiskt inte). Nu tvåan, rätt skönt, rätt konstigt, rätt mycket livet.

Baby, lets go away.

Det här med ålder, oväsentligt må hända. Men ändå, Hej jag heter Agnes och jag är 17 år. Trevligt, trevligt Agnes, du har då inte varit med om något alls. Ändå känner jag mig så jävla erfaren, men det är jag inte alls, inte det minsta lilla. För egentligen, vad vet jag? Att jorden är rund, men det är allmänt vedertaget. Andas, andas, andas. Andas för fan. Jag bryr mig nog för mycket, egentligen, om nästan allt (för allt kan nog ingen bry sig om). Jag behöver någon som tar ner mig på jorden, som säger att det är okej att misslyckas ibland, att tappa bort saker, kanske tappa bort sig själv, för det gör väl alla någon gång? Pretantiös. Ord som man kanske borde suga på lite längre, blåsa ut lite mer.

Stoppa ner mig själv i en låda, bara för att se om det går. Lyfta på locket och skrika fula ord till hela världen, för ibland förtjänar alla fula ord. Men man blir ful. fulful. Alla kanske är vackra inuti, men jag tror det finns människor som är rätt igenom elaka. Faktiskt. De kanske kan bli oelaka. Fast det finns väl mer fina människor än fula (inuti). Insidan räknas, väldigt klyschigt, men vem är inte en klyscha? Du är det med, bara så du vet. Klyschig.

Live it through

Jo, på tisdag åker jag till Paris, och då har jag tänkt att sitta på café och läsa alla de där böckerna som jag aldrig läser (vissa har jag läst halva, men vissa inte alls), och jag ser verkligen fram emot det så fruktansvärt mycket, visserligen måste jag studera och praktisera också men hur som helst, jag kommer ändå andas. Jag tror verkligen att det ska vara fint väder och om det inte är det kommer jag vara jätteknäckt hela veckan, eller nej inte riktigt, men jag hoppas, hoppas, hoppas att solen skiner och att jag kan sitta i en park och läsa. Sedan ska Kevin och Pablo ta mig till en massa konserter och det är ju inte sämre det, fy vad härligt, verkligen! För att vara lite extra lycklig, borde alla få ha en Kevin och Pablo att hälsa på, faktiskt. Fast sedan har jag självklart ångest för min packning, men den är ju bara materiell, och vad är matriella saker i en värld som denna?

Förresten läste jag precis om en kvinna som gav ut sin första bok när hon var 78, då tänkte jag, härliga kvinna, sådan vill jag med bli. Och, appropå saker som man mår bra av nyckelupproret i Norrköping, är inte det en av de härligaste saker som hänt? En massa människor som går mot nazister och skramlar med sina nycklar, med slagorden: Gå härifrån! Är det inte härligt? Att det är så, jag blir helt varm av tanken, det behövs mer.

Jo de böcker jag tänkt läsa hitills är; Brott och straff och Hundra år av ensamhet, någon som har tips på någon mer?

Lets talk about..?

Efter en diskussion med en vän, kom vi fram till att det jobbigaste, (i alla fall bland det jobbigaste) som finns är människor som alltid tycker, eller verkar tycka att de är betydligt mycket bättre än alla andra. Däremot har de alltid funnits, kommer alltid finnas, jag är nog sådan också i vissa avseenden, tyvärr. Hur som helstfolk som säger att; men, det där kan man inte ha på sig/lyssna på/tycka etc. Jag får gåshud, av denna slags "elit" som verkar tycka att de är så jävla mycket bättre, trots att en liten del av mig också vill vara med, en av dem, fast sedan tänker jag en massa elaka tankar om dem istället, för att jag kanske lyssnade på just det där banden, som är så mainstreem eller kommersiellt. Jag reagerar väl så för jag är så jävla osäker själv, men jag blir ändå förbannad, för man borde väl fan förstå att människor är osäkra, och om man själv utger sig vara en auktoritet är det lätt att man tas på allvar och jag blir så arg på de som verkar tycka det är så jävla kul att sätta sig på andra. Förbannad, förbannad, rosenrasande.

Men, som jag sa, jag är sådan ibland också, men jag kommer fortfarande vara lite små arg på de som är likadana.

mmm.

Mycket som ska göras nu, och jag orkar inte, jag vill äta massa glass istället.
Eller ha påsklov kanske, det skulle inte vara helt fel heller.
Fast nu borde jag väl ta mig i kragen, och faktiskt sammanfatta lite.

Fy skäms!

Förr skrev jag massa bra saker, viktiga saker, saker som spelade roll, men nu skriver jag bara om massa skit ungefär, för att få ut massa ångest, och jag tror faktiskt ingen jävel bryr sig om min ångest helt ärligt. Men jag kanske skriver något vitkigt sen, ikväll, eller imorgon. Tills dess ska jag sitta och skämmas!

Lady Day

Vad är vädret, i en värld som denna?

The moment I said it

Jag fick inte sommarjobb där jag verkligen trodde att jag skulle få det, så nu har jag massa ångest faktiskt, jätte, jättemycket ångest, kulkulkul. Jag hatar sommarjobb, man borde få sommarstöd, eller något liknande. Fast jag är ganska bra på att spara pengar, så jag antar att jag måste spara massa, massa nu, fast jag kommer göra av med massa i Paris i påsk, så det kommer nog inte gå så bra. Men om allt skiter sig har jag ju pengar, men jag vill inte använda dem, då lever jag nog hellre pank faktiskt. Och egentligen är man ju inte riktigt pank heller, för att mina föräldrar betalar ju mat och sådant, jag överlever ju hela tiden ändå.

Sen har jag ångest för mitt körkort, jag måste börja ta lektioner nu ungefär, annars kommer jag aldrig få det där jävla körkortet.

Nu är det söndag, jag borde öva på en massa pjäser, men helst vill jag ligga i min säng och läsa Sylvia Plaths dagböcker, det är mycket härligare. Eller så borde jag jobba i trädgården, det tycker pappa, och då får jag väl kanske hålla med, trots att jag inte vill det alls. Söndagar är den mest onödiga dagen, tänker bara på att imorgon börjar skolan igen, så man kan inte vara uppe sent, men man är ledig, men har ändå väldans tråkigt, känns som att det aldrig finns något att göra på söndagar. Fast om lördag var som söndag, skulle det ju bli samma sak. Kanske får släpa ut mig i trädgården då, och göra något vettigt.

Eller så köper jag en trisslott och blir miljonär!

Aha, that's allright

Vi borde hittat på något ikväll
du och jag.

Förresten gick talet bra, inte sådär helt fantastiskt det bästa jag någonsin hört bra, men, bättre än vad jag trodde, jag rodnade inte, förmodligen för jag frös något oerhört för jag klätt mig väldans kallt med flit. Två gånger till och med, andra var sämst, verkligen. Tack Fredrik som höll mina papper, smart det där, alla borde ha någon som håller ens papper, mycket bättre än utan.

And, I miss you.
Jag saknar dig
Tu me manques

Life is Life

Jag tänkte skriva om härskartekniker,
men jag ska inte för jag är så jävla förbannad.

I am breaking out

Som sagt, Muse, vet inte riktigt varför och inte ska jag inte bli sentimental alls så det så. Imorgon ska jag hålla tal, och jag är så fruktansvärt, väldans nervös, jag hatar att prata inför en massa människor om det innebär att stå upp inför dem, utan att föra en diskussion. Jag rodnar, först ansiktet, sedan sprider det sig ner längs halsen, brösten, jag känner hur mina knän blir helt varma, vilket de sedan förblir i flera timmar. Min röst darrar, jag blir lätt illamående och min mage vrider sig redan nu när jag tänker på det. Sen tror jag vi ska prata i en mick, jag hoppas inte, för jag hatar mickar ännu mer, för då blir man ännu mer distansierad till de som lyssnar. Jag är ingen talare alls, jag ville inte hålla tal, för jag hatar tal, men nu gör jag det ändå. Man får väl göra det bästa av allt, fast jag mår sämst när jag tänker på det.

Detta har varit min ångest hela veckan, och jag är ens inte glad för att det är helg, för det innebär att det är ännu närmare min stora skräck. Jag kan ens inte mitt tal än, det känns också dåligt, för jag har inte kollat på det i hopp om att jag ska bli sjuk, fast det blir jag inte, och som min mamma sa, om du inte håller det sviker du dig själv. Fast det är väl nu jag insett, att jag nog inte kan bli politiker med en sådan skräck. Jag kan skälla på folk, fråga folk, sitta ner och prata inför folk. Men jag kan inte stå, hålla i en mick och prata om något jag skrivit själv, jag kan spela teater (då menar jag inte att jag är bra, utan att jag inte rodnar, förutom om jag sjunger vill säga) men jag kan inte hålla tal. Dessutom är det på torget. Jag hoppas (och förlåt om det är någon som läser som verkligen ser fram emot att en massa kollar och så) att det regnar och är kallt, för så var den en gång första maj när jag höll tal, och då frös och skakade jag för mycket för att rodna, det var bra.

Nu ska jag skriva stödord till talet, och äta mat, och sedan sova jättedåligt för att jag bara tänker på hur mycket åt helvete det kommer att gå.

I do, I do, I Do Love You

I LOVE YOU, I LOVE YOU, I LOVE YOU, I LOVE YOU,
even when my hair will turn grey, I'll love you.
Even if you'll hate me, I'll love you.

Falling away with you

Lyssnar på massa muse, det gjorde jag en hel sommar, när jag var 14, två låtar, nu blir jag sådär euforisk som jag var då. Lycklig, älskvärd? Fantastisk, underbar. Nej inte så kanske. Men jag hade långt blondt hår och pösiga jeans. Fast jag ska nog inte bli sådär sentimental igen, det räcker, i alla fall för en vecka framåt.

Jag vill vara kär, sådär sprattlande, sprudlande kär, verkligen galet kär, så man kan göra allt, dö, leva lite extra med. Alltalltallt. Men jag vågar inte, jag kan inte, jag hatar det. Inte så att jag inte kan bli kär, men inte sådär, blow my mind kär. Jag ska vara kär i Paris istället, hela mitt liv, och New York, och skriva massa böcker, som ingen kommer läsa ändå. Fast i så fall kan jag lika gärna skriva massa dagböcker, men jag har inte kunnat göra det, sen min mamma erkände att hon läst min, för hon ville veta hur jag mådde. Synd det där, det var skönt att skriva helt töntiga saker och massa skit. Jag snackade mindre skit när jag skrev dagbok.

Tror det är därför jag skriver såhär nu, hur töntigt det än är, och ibland jädrans kodat, så jag ens inte fattar själv efter en dag, men jag får det ur mig. Sedan går det snabbare att skriva på datorn.

Förresten vill jag ha en fika kompis, eller gå ut och gå kompis, eller en som man kan ringa varje dag, för jag hade det, men inte nu riktigt. Förr pratade jag massa i telefon, men inte nu, nu hatar jag det, så jävla mycket. Fan, säger jag bara. Ibland förstör man så jävla mycket för sig själv.

Sentimental helt enkelt

Igår skulle jag upp och dricka vatten (hos min pappa håller jag mest till i källaren där jag bor, ingen såndär vanlig källare med jättesmå fönster högt upp i ett hörn, utan en vettig källare med fönster som är en meter breda och ungefär, en och en halv höga, fast de är nog lite mindre för jag har inget bra ögonmått, hur som helst, som en vanlig vånging, fast lite under marken) men jag ville göra oboy istället, men vi hade ingen, för att jag sagt att vi inte ska ha det i och för sig, men, då blev jag hemskt sugen på såndär chokladmjölk som min farfar brukade göra till mig, alla de där fredagarna i vintern. Så jag slängde ihop lite kakao, socker och blandade först med mjölk (egentligen ska det vara grädde) och sen lite kanel och ingefära (det är gott, och nej, det gjorde inte min farfar, mitt eget påhitt) sen lite till mjölk, och in i mikron i två minuter, och vips, världens godaste chokladmjölk (om det varit med grädde).

Nu när jag ändå kommit in lite på farfar, som förövrigt fyller 94 imorgon (!) kom jag att tänka på alla de fredagar jag var där som liten. Det var såhär, varje fredag, efter dagis, eller dagmamma som det var först och senare skola, hämtade farmor och farfar mig för att åka till dem och ha "fredagsfika" och det var det bästa jag visste, verkligen. Vi åt massa sötsaker och om det var kallt gjorde min farfar just precis såndär chokladmjölk till mig, sedan kollade jag alltid först på dark rider eller vad han hette (han baywatch killen som åker runt i en svart bil och var hur häftig som helst) och sedan, alltid, varje fredag, lilla huset på prärien, jämt, jämt, jämt (för de hade trean och inte vi, ända tills jag var femton har jag haft ettan, tvåan och fyran, så jag var väldigt intellektuell förutom på just fredagar). Ibland om pappa som då jobbade som journalist var ledig kom han också, och ibland, till och med mamma. Jag längtade hela veckan efter de här fredagarna, att bli hämtad, ibland kolla i farmors smyckesskrin och leka med sjalarna som var längst ner i en låda i linneskåpet.

Sen blev jag sju och farmor dog, i en vecka i skolan gick jag upp till en sten i skogen varje rast och grät och var arg på henne, för jag kunde inte förstå alls. Jag kan inte läsa mina gamla dagböcker från den tiden, för på var och varannan sida står det; Snälla farmor, kan du inte komma tillbaka igen? Du behöver inte komma till mig, bara till farfar för han är så ledsen, skriv svar i rutan här->. Fast hon skrev aldrig något svar, men då tänkte jag att det var en hemlis, att farfar hade henne under sängen för ingen annan fick veta, fast hon var inte där heller, ingenstans alls. Min farmor var verkligen min bästa, bästa vän, eller farmor och farfar, varje fredag.

But yeah, hell, whatever?

You,
You make me cry

But I can't.

Till dig som läser, just du, du du.

Jo det här är till Amanda, jag läste precis din jättelånga, jättefina, jätteöppna, jätterörande kommentar, jag hade inte läst den förens nu, och jag blev bara så glad, helt enkelt, och jag tänkte nu skriver jag det, här, så du vet, om du läser. Och att jag faktiskt känner igen mig. Nu kände jag att jag saknar dig, fast jag nästan inte träffat dig. Konstigt det där.

Naked love

Man kan kanske undra över mina titlar, ibland. Eftersom de verkligen inte, eller oftast, inte har något att göra med innehållet. Då tänkte jag berätta att de antyder till saker, som man kanske inte vill berätta riktigt fast det känns ändå skönt att säga lite av det, liksom så. Äh, jag vet inte. Förresten vad mycket man antyder till, hela tiden, som man aldrig säger. Och, och! Jag ogillar skarpt, (tänkte säga hata men man använder det lite för mycket nu) när någon säger något, som kanske var jätteviktigt, och så har man inte riktigt hört, så säger de "Nej men skitsamma", det är fruktansvärt irriterande, faktiskt, för mig brukar det ibland ta ungefär tre gånger innan jag hör något helt, och då har, för det mesta, alla redan tröttnat på att upprepa sig. Men jag blir däremot väldans glad när folk faktiskt låter det ta den tiden det tar, så man verkligen kan höra, trots att det ibland kanske inte var så inressant.

Nu får alla låtar på min iTunes spela som de vill, då kom PjHarvey, det var längesen, oerhört. Då tänkte jag lite på hur jag var, när jag var ungefär 14. Jätteosäker, faktiskt. Kommunistfitta enligt vissa, hellre det än moderatfitta i så fall. Fast jag tror aldrig någon skulle säga moderatfitta till någon, kanske borgarbracka? Hur som helst, jag var 14, snart 4 år sedan, när man blir äldre är 4 år ingenting, men nu är det ganska mycket, faktiskt. Just det, Agnes, 14 år, osäker, inte ensam, absolut inte. Men jag tyckte inte riktigt om de som jag var kompisar med, eller jo, det gjorde jag, men jag ville ha mer "coola" kompisar, så sjukt töntigt, faktiskt, jag skäms lite. Mycket man offrar för att nå någonstans som verkligen inte spelar någon roll. Sen drogs jag mellan vad jag tyckte och vad alla andra verkade tycka, det var också jävligt jobbigt. Nu är man mest halvkompis med de man var kompis med då, jävligt synd, och de där "coola" som jag ens inte riktigt blev kompis med, bara på låtsas, pratar jag ju inte med alls. Jävligt onödigt helt enkelt, så jävla löjligt.

Jo, fy fan, ibland skäms man över sig själv och får ångest. Men, en vän till mig sa "Man kan inte få ångest, bara glöma bort varför man gjorde som man gjorde" tror inte han läser det här, men ändå, vad jag tänker på det ibland, och går tillbaka och tänker på varför jag gjorde så. Man ville lite mer, kanske?

yes but no

And now, I am thinking, fuck this. You make me, I don't know. You make me..

Whatever. But it's not whatever.
But that's probably it? Right?


I love english.

Tell me now!

Det är såhär synd det är om mig, om ingen förstår hur otroligt sjuk jag är, så ser man ju nu hur jag lider! Eller hur?

Eller?

Eller va?

Sjuk. Inte i huvudet alltså, i kroppen, och halsen, och huvudet, och öronen (jo jag är lite hypokondriker också.)

Talk to me, boy

Okej, på engelska blir ju okej, okey. Lustigt det där, finns det något annat språk som stavar det annorlunda måntro? Onödig fakta kanske, som att mitt hår har växt, att jag inte klippt det sen i somras, att jag är sjuk, sjuk, sjuk, sjuk. Ja, jag tycker synd om mig själv. Det får man, för jag hatar att vara sjuk. Men så sjuk kan du ju inte vara för då sitter ju här? -Bara för att slippa plugga, och kanske inte dödssjuk, men tillräckligt sjuk för att vara hemma, ha tråkigt, ha en migrän som ständigt gör sig påmind, ont i halsen så det gör ont till och med när jag dricker te. Så det så! Jag får klaga, eller,eller,eller? När jag gick i nian eller åttan kanske, sa jag alltid, eller va? Det var för Emma sa så, och jag sa det inte för att jag tyckte det var så häftigt, utan det blir så när man umgås mycket, faktiskt!

mmm, inget bra på tv idag heller. Och, störande att meningen inte börjar med stort m, eller hur? Och att jag nu börjat två meningar på raken med och. Ja, jag är uttråkad, och nej, jag har inget bättre att göra, förutom att plugga då, men jag orkar inte. Men nu såg jag att klockan vara 13.03, nu jag har skjutit upp det i nästan tre timmar, förmodligen borde jag ta tag i det nu. Eller? Eller va?

Jo men, du som läser detta, nu tycker jag att du ska skriva något kul! Ja just du. Jag struntar i vem du är, bara du skriver något underhållande, eller om det är svårt, något tråkigt, eller om det är svårt, skriv om den senaste nyheten du hörde, eller vad du åt till frukost kanske?

Oh yes

Dumma val och allt sådant. Undrar när tiden för att rätta till dem tar slut. Jag är så jävla rädd, för att välja fel, göra massa som jag inte vill, sedan. Sen kommer jag inte våga byta, och då kommer allt gå åt helvete. Och det har redan hänt massa sådant. Det gör så jag får ont i magen, och jag mår lite lätt illa. Men jag vet inte riktigt. Jag orkar inte vara så seriös och skriva massa, jag borde nog plugga geografi, men jag orkar inte längre. Det är helt slut, orken.