Äsch

Ibland längtar man efter saker, längtar med hela kroppen. Så mycket att det ibland känns som att man ska gå sönder. Sen händer det där man längtat efter, och man känner inte ett skit, blir helt nollställt, och kommer på att det var ju inte så bra alls, inte det minsta lilla. Blir nästan besviken för att det var inte mer, den där känslan av lättnad kom inte, allt det som skulle bli så mycket bättre kom aldrig. Man har bara gått och längtat och längtat att man kanske glömmer bort varför man längtade. Det blir liksom nästan fyllt av en massa annat, som tar bort det där som är så fint. För oftast längtar man ju efter att fina saker ska hända en. Oftast. Ibland kan man längta efter att någon ska göra slut, bara för att, för att man kanske är lite elak och dålig. Eller så är man bara mänsklig. För mer är vi ju inte, vi är väl bara mänskliga? Människor är elaka, och de längtar, hela tiden längtar vi, efter allt möjligt. Men det här med att längta så himla mycket, så man nästan spricker, det går liksom till överdrift och man glömmer allt det andra som kan vara så vackert. Om man hela tiden längtar, efter en massa saker som kommer sen så glömmer man ju att finnas nu. Dessutom finns aldrig nu, för nu har redan passerat. Alltså är det viktigt att vara just nu. Nu. Nu. Nu! Det är som nu, när jag fyllde arton, hur mycket hade jag inte längtat tills jag fick göra det där som artonåringar får? Har jag gjort något av det än? Nej. Det var inte värt något alls att fylla arton, istället får man en massa ångest för att man borde ta körkortet nu, borde veta vad man vill och vem man är. Så i två månader åtminstone har jag gått och längtat till något så mycket att jag nästan glömt bort allt det andra som var då. Det blir aldrig som man förväntat sig, och trots att det kanske är nära så duger det inte. Man har väl för höga krav på verkligheten, kanske har sett för många filmer från Hollywood och trott att allt ska vara som där? Kanske har läst för många tidningar om människor som lever det perfekta livet? Kanske läst för många bloggar om människor som har allt, och aldrig nämner något dåligt? Det är så, att man längtar efter något andra har, men, den enda man kan jämföra sig med är i slutändan en själv. Och det är hemskt på något sätt, att man aldrig blir riktigt nöjd.