Det här med titlar.

Idag, nu, ikväll, när jag lyssnar på vemodig musik, som påminner mig om massa saker som jag kanske inte vill påminnas om, känner jag att livet ändå är rätt bra. Jag har det jag behöver, och lite därtill. Men jag tror för att man ska vara sådär intressant som jag vill, ska man vara lite olycklig, men inte förmycket, för då blir det fel det med. Man får inte svara på en fråga -Hur är det? att det är helt förjävligt, även om det känns så just för stunden, för då blir det jobbigt. Egentligen vill nog inte så många ens veta hur det egentligen är, utan bara för att det hör till, att fråga. Som sig bör. Samtidigt ska man inte vara för glad, eftersom även det är påfrestande, att jämt vara sprallig, uppåt, det blir nästan outhärdligt för vissa. Kan tyckas svårt att finna rätt nivå att befinna sig på så att säga, och frågan är om man någonsin hittar den. Man balanserar snarare från den ena sidan till den andra. Byter ben lite då och då. Undrar om man någonsin finner den här rätta melankolin (ja, jag erkänner, melankoli är mitt nya favorithöstord) så man är sådär lagom djup, lagom bitter. Jag har inbillat mig att Bob Dylan har det, det känns så, och han är ju en rätt hipp pojke så att säga, lite lagom sådär, om än inte så mycket pojke längre. Musiker, konstnärer, poeter, författare, de verkar ha funnit den där "rätta" känslan, som många bara drömmer om. Eller så är det bara ett spel, vilket egentligen kanske är trovärdigare, att man uppträder som sig bör, som det förväntas, blir enklare så, trots att man kanske inte alls är så egentligen. Det är trots allt lättare att följa ett mönster än att bryta det.

En liten petitess

Det behöver inte vara helt fantastiskt, helt förändrat, helt himlastormande. Bara en förändring, en liten tanke, känsla, som har betydelse, som gör någon skillnad för mig. För vardagen känns så oändlig just ikväll, och jag behöver något, någon som kan ge mig lite extra, jag vet inte, extra liv, extra andetag, mer helt enkelt. Mer än det här, som är just nu. Bara idag. Kanske tills november börjar, december? Ett tag, en stund, en minut, sekund. Just idag känns det lite kvävande, tryckande. Påtagligt. Eller bara just nu, precis just nu. Den här dagen, den skaver i varenda hörn jag har.

Bara höst

Det känns som att för varje grad temperaturen skjunker utomhus, blir det lika kallt i mitt hjärta. Den här melankoli, som hösten för med sig, i alla fall till mig. Den är oändlig. Trots det, finner jag det oerhört tillfredsställande att känna såhär, att kolla ut i mörkret, och känna att det liksom är något som tynger. Men det gör inget, för det är precis så det ska vara. Kallt, mörkt, lite ensamt, tid för att tänka. Fantiserar om att mitt liv är en film, där jag ska ha på mig en gammal kappa, röd basker, hemstickade vantar, hålla en annans vante i handen, och andas kall höstluft. På kvällen dricker vi rödvin och dansar till Julie Doiron och Cocorosie. Bara för att man kan. Lägger oss ned på golvet, tittar upp i taket och tänker, vi behöver inte mer än det här, perfektion för stunden. Vaknar på morgonen av att solen liksom dansar i ögonen, den har inte riktigt gått upp helt än, går ut i en stor kofta och stövlar, bara för att andas morgonluften när den är som mest orörd.

lagom provocerande

Ibland känns det som att allt man behöver för att folk ska lägga märke till en är massa fula ord. Som fitta, kuk, fan, jävlar, hora, slödder, alla de orden. Som inte hör till normen, som man inte får säga i svensson-samhället. Man får inte säga hållkäften, det är så, inte till en lärare, förälder. Inte till en domare, åklagare. Inte till pressen. Inte till en vän. Jävligt onödigt kan man tycka, att det finns en massa ord som man inte ska säga. Det här kan tyckas vara onödigt, men jag tror det har ett syfte, bara att det kanske inte framkommer. Får väl läsa den mellan raderna, nu vad mellan raderna betyder. Jag känner väl mest, att jag är så trött på det här just nu. Att det är så tillgjort. Att vi är för få, för många. Att jag kanske inte riktigt vågar kämpa för det jag vill, om jag ens vet vad jag vill. Hur kan jag veta det, jag är 18, jag vet inget. Men det jag vet för mig, är i alla fall den enda kunskap jag har att lita på. Och det är nog det som är problemet, att man (jag) aldrig kan lita på någon helt, det går inte, för jag tror, att i slutändan kommer aldrig försvinna ändå, och jag vill inte stå där, helt ensam, med inga egna tankar kvar. För det gör ont, att bli lämnad så. Inget misslyckande egentligen, kanske. Fast inget man vill vara med om, om jag kan undvika det. Jag vill inte flytta, jag vill vara kvar i skolan, för jag vet inte vad jag vill, alls, och det skrämmer mig. Att känna sig så ensam ibland, alla gör det ju, men det blir så påtagligt ibland, på något sätt. Jag orkar nog ens inte komma på vad jag vill göra själv, för det skulle vara så mycket runt om, att bevisa, då känns det nog bättre att låtsas för mig själv att jag vill det alla andra vill. Karriär, jurist, barn när jag är inte för gammal men inte för ung. Inget radhus, utan ett stort hus, på lagom avstånd från staden, lagom bekvämt, lagom modernt, uppseendeväckande, men inte stötande. Allt det där. Dricka lagom, äta lagom, vara lagom. Lagom, lagom, lagom. Jag hatar lagom, alla tror, att man är så annorlunda, men alla är lagom, på sitt egna sätt. För det går inte att vara någonslags, sub-varelse, för då är man inte längre en del, av vårt lagom delade samhälle. Det finns inte riktigt, någonstans. Jag är så trött, på det här konstlade, för jag är inte bättre än någon annan, utan jävligt konstlad själv, och passar in, och är lagom här, lagom där, försöker vara lagom Agnes, lagom tonåring, lagom vuxen, lagom allmänbildad, lagom egoistisk, lagom ödmjuk. Vi behöver inte någon jävla jantelag, anti-jantelag, för att förstå att det bara är lagom som är det som spelar roll. För när man inte är lagom, så är man inte så mycket alls. Men jag orkar inte kämpa. Vi är många för att älska och för få för att slåss.