lagom provocerande

Ibland känns det som att allt man behöver för att folk ska lägga märke till en är massa fula ord. Som fitta, kuk, fan, jävlar, hora, slödder, alla de orden. Som inte hör till normen, som man inte får säga i svensson-samhället. Man får inte säga hållkäften, det är så, inte till en lärare, förälder. Inte till en domare, åklagare. Inte till pressen. Inte till en vän. Jävligt onödigt kan man tycka, att det finns en massa ord som man inte ska säga. Det här kan tyckas vara onödigt, men jag tror det har ett syfte, bara att det kanske inte framkommer. Får väl läsa den mellan raderna, nu vad mellan raderna betyder. Jag känner väl mest, att jag är så trött på det här just nu. Att det är så tillgjort. Att vi är för få, för många. Att jag kanske inte riktigt vågar kämpa för det jag vill, om jag ens vet vad jag vill. Hur kan jag veta det, jag är 18, jag vet inget. Men det jag vet för mig, är i alla fall den enda kunskap jag har att lita på. Och det är nog det som är problemet, att man (jag) aldrig kan lita på någon helt, det går inte, för jag tror, att i slutändan kommer aldrig försvinna ändå, och jag vill inte stå där, helt ensam, med inga egna tankar kvar. För det gör ont, att bli lämnad så. Inget misslyckande egentligen, kanske. Fast inget man vill vara med om, om jag kan undvika det. Jag vill inte flytta, jag vill vara kvar i skolan, för jag vet inte vad jag vill, alls, och det skrämmer mig. Att känna sig så ensam ibland, alla gör det ju, men det blir så påtagligt ibland, på något sätt. Jag orkar nog ens inte komma på vad jag vill göra själv, för det skulle vara så mycket runt om, att bevisa, då känns det nog bättre att låtsas för mig själv att jag vill det alla andra vill. Karriär, jurist, barn när jag är inte för gammal men inte för ung. Inget radhus, utan ett stort hus, på lagom avstånd från staden, lagom bekvämt, lagom modernt, uppseendeväckande, men inte stötande. Allt det där. Dricka lagom, äta lagom, vara lagom. Lagom, lagom, lagom. Jag hatar lagom, alla tror, att man är så annorlunda, men alla är lagom, på sitt egna sätt. För det går inte att vara någonslags, sub-varelse, för då är man inte längre en del, av vårt lagom delade samhälle. Det finns inte riktigt, någonstans. Jag är så trött, på det här konstlade, för jag är inte bättre än någon annan, utan jävligt konstlad själv, och passar in, och är lagom här, lagom där, försöker vara lagom Agnes, lagom tonåring, lagom vuxen, lagom allmänbildad, lagom egoistisk, lagom ödmjuk. Vi behöver inte någon jävla jantelag, anti-jantelag, för att förstå att det bara är lagom som är det som spelar roll. För när man inte är lagom, så är man inte så mycket alls. Men jag orkar inte kämpa. Vi är många för att älska och för få för att slåss.