Kokpunkten

Igårkväll målade jag, med oljefärger, och var så fruktansvärt arg, utan att veta varför. Hela tavlan, om man kan säga så blev grön i olika nyanser, jag var spyfärdig. Det är en sådan konstig känsla just nu. Att jag inte räcker. Det gör ont, mest överallt. Kanske är mindre grön nu i alla fall. Kanske. Hög musik lyssnade jag förresten på, och skrek, inget vackert precis kanske. Men det behövdes ändå, ibland måste man (jag) skrika och vara så jävla förbannad utan att veta varför. Kanske för den här känslan ligger som ett täcke hela tiden. Nej jag är inte olycklig, inte alls. Men jag är så jävla, jag vet inte, ensam? ihålig kanske. Inte ledsen. Mer arg. Just nu. Jag vill slå sönder massa saker. När jag var mindre kastade jag hårborstar i väggen så de gick sönder. Och sparkade sönder ett element. Jävligt onödigt. Fast det var skönt just då. Någon gång ska jag köpa massa porslinstallrikar, och kasta dem i golvet när jag känner sådär. Kanske är sjukt, men känslan bara går över när något går sönder. Jag kanske går sönder mindre. Jag klagar inte, jag bara vill få ur mig just nu. Egentligen vill jag nog gråta. Kanske inte är så arg ändå. Arg för att jag inte gråter. Mest förkyld med ögon som rinner men det räknas inte. Jag satt på golvet igår också, i mitt rum. Och kollade in i min byrå, och fastnade med blicken i jag vet inte hur länge. Det var skönt det med. Sedan kollade jag på min tavla, och frågade varför den var så jävla grön. Rummet bara ekade tyst. Jag ekade tyst tillbaka. Svor nog sedan men kastade inte något i väggen. Bättre så. När jag var mindre brukade jag riva ut allt jag hade i mina lådor med, och bara hälla ut det på marken. När jag var arg alltså. Sedan när jag var lugn, fick jag givetvis plocka tillbaka allt igen. En gång kommer jag ihåg att jag slängde in allt som var mitt som fanns lite överallt i huset in i mitt rum, och satt där ett tag. Sedan kom jag väl ut, men det kommer jag inte ihåg. Släpade ut allt igen. Rätt egendomligt, kanske. Jag önskar det finns mer som gjorde så, vill inte vara ensam. Jag saknar min farmor.