Passiv eld

Jag ska försöka lite mer ofta, men när man ljuger tillräckligt många gånger tror man tillslut på det själv. Det blir så. Försvarsmekanism kanske min psykologilärare hade sagt. Livet säger jag. Egentligen vill jag väl bara ha någon att dansa med, som håller om mig hårt på natten. Fast det sitter liksom som inspikat i väggen. Ibland gör det ont med människor som är snälla. Vet inte rikigt vad jag ska ta mig till, kan inte hantera det alltid. Jag känner mig oinspirerad. Allt kommer inte fram längre, inte som för några månader sen. Om nätterna drömmer jag om tak, solnedgångar och rödvin. Behöver kanske något som bara inte är det här. Den som säger att livet är en fest ljuger. Jag tror inte på att bara man vill något tillräckligt blir det så, det är så mycket annat runtomrking. Inte för att det hade varit bättre så, men det känns bara dumt att tro det. Mina ben gör ont när jag sitter för länge, och du skaver när du kommer för nära inpå.