Nu är jag en fågel

Ibland känns det skönt, att inte se så mycket framåt längre. Jag har alltid tänkt att allt bli bättre sen. Efter gymnasiet, efter sommaren. Men nu njuter jag hela tiden, allt känns på något sätt så perfekt som det kan i april. Jag menar inte vädret, givetvis är sol aldrig fel, men jag hade känt samma om det öst ned regn och blåst oräknebara meter i sekunden. Nej, det är något annat, som jag inte riktigt kan förklara. Jag tyckte till och med att flugan som flög runt i mitt rum imorse var vacker. Det stämmer inte, jag brukar vara så mycket mer melankolisk, känna att jag har mindre att ge än nu. Dagarna känns så fina nu, värdefulla. När jag kollar ut genom mitt fönster ser jag ett stort vitt moln och jag tänker att inget moln har tidigare sett ut precis så. Det åker sakta förbi, och jag förstår att det är enda gången som jag någonsin kommer att få se det här molnet, men det gör inget, för just jag fick se det nu.