Småland

Det är länge sedan nu. Jag är hemma, i den lilla staden i Småland, på gränsen till Östergötland. Inget har riktigt ändrats här, ändå känns allt så otroligt annorlunda. Det är inte samma känsla längre, känns inte längre som det hem jag fantiserat om ibland, när jag känt mig ensam. Det finns inga hemlösa på gatorna här, ingen skriker fula ord efter mig, inga notiser om våldtäkter i tidningen. Finns inga pubar, barer, oändliga restauranter. Inga lunchmenyer med förrätt, varmrätt och dessert, det byts ut mot dagens lunch med dricka och kaffe. Finns inga som spelar musik vid ån, inga gamla farbröder som röker sina cigarrer på rad. Ingen metro, ingen utsikt över kyrkan. För mig känns det som att en hemlängtan bytts ut mot en annan. Fast det är fint här, trots det grå vädret, trots kylan. Jag vaknar och drar upp rullgardinen i mitt flickrum, det första jag ser är sjön, vågorna är stora, slår ilsket upp mot stranden. Jag ler. Tänker att det är inte så illa trots allt. Men i små doser. Jag skulle nog inte kunna bo här igen, i den lilla staden i Småland, på gränsen till Östergötland. Inte på riktigt. Jag behöver mer. Trots att hyran är hög, trots att jag blir bestulen, trots att jag ibland får kletiga händer på mig när jag tar metron, trots att jag nästan varje dag blir kallad slampa eller värre. Det spelar ingen roll, jag lär mig. Jag växer. Är jag vuxen nu?