Ibland känner jag, eller lite mer ofta än sällan, rädsla för att bli gammal. Sådär riktigt gammal. Och ensam. Gammal och ensam. Jag vill inte sitta på ett hem och varje dag önska att någon kom och hälsade på mig. Utan några föräldrar, någon äldre att förlita sig på. Det kommer vara jag som är äldst, och vem ska jag då fråga om råd? Det skrämmer mig, jag blir så otroligt ledsen av hela tanken. Helst vill jag att alla i mina finaste och viktigaste personer alltid ska vara där. Jämt.
Därför är det skönt att tänka på att jag och min finaste Julia har en plan. En plan för att slippa sitta och vara helt ensamma. När våra partners (om vi ens kommer ha haft några) är döda och våra barn inte längre vill se oss. Då har vi allt klart. Vi ska bo i ett hus (just nu i Frankrike). Den ska bara vara en enplansvilla helst en gammal lada. Måste tänka på att vi säkert kommer ha genomgått x antal höftledsoperationer och kommer vara för trötta för att kunna gå upp för några trappor. Vi ska dricka alldeles förmycket vin. Ha på oss stora hattar, sådana där som engelska tanter oftast har. Sitta och spela kort och åka in till stan och handla i gamla nattlinnen och tofflor. Kanske med papiljotter i håret. För man får göra det, om man är två gamla tanter med ett hus på landet. Vi ska äta massor av kakor och bakverk, för det kommer inte längre spela någon roll om vi väger över 100 kilo. Huvudsaken är att vi har roligt. Och kan gå. Gå är viktigt. Och vänskap. Och vin.
Allt det gör att tanken på att åldras inte längre känns så skrämmande. I alla fall inte om jag gör det med Julia. Det går inte att känna sig ensam då.
1 kommentar:
Jag har Sverker och han tycker om kakor. Och jag också. Men vi får inga.
Skicka en kommentar