dagen. idag. igår.

Den där härliga känslan gick väl lite i kras. Men det är nog så livet är, man lär sig att leva som mest genom att känna sig aningen melankolisk. Kanske kommer jag att lära känna mig själv mer, när jag inte längre känner mig sådär euforisk. Nu röker jag för mycket. Andas för lite. Sover oroligt. Livet är grått. Inte svart på vitt. Jag är grå. Människor är gråa. Det finns inte så mycket färg som man vill tro. Allt är snarare än röra. Av sorgsna människor, ledsna människor, ensamma människor. Ensamheten är det som skrämmer mig mest. Att ha hur mycket som helst, men ändå känna sig så fruktansvärt ensam. Jag känner mig ensam nu. I lördags var jag nästan rikast i världen. Det ändras snabbt det där. Lycka. Egentligen tror jag knappast att det finns någon lycka, mest att hålla sig över ytan och ibland är det lite lättare. Flyter mer. Idag får jag nästan kramp av att kämpa så mycket av att stanna där, över ytan. Men det är livet. Det är inte mer än så. Jag är inte bättre eller sämre än någon annan. Vi är samma klump alla tillsammans. Kanske inte vill vara i klumpen. Vill kunna nå över ytan ensam, men det finns nästan ingen som är så stark. Jag är inte stark alls, idag känner jag mig bara så fruktansvärt svag att det gör ont. Magen kniper ihop som gamla tanters munnar när de haft ett liv som gått för mycket emot dem. Jag säger inte att livet går emot mig, bara att idag går det inte med mig. Vi håller inte längre handen. Somnar inte leendes tillsammans. Det är mer att livet hoppar i sängen så att jag inte kan sova. Knackar mig konstant på axeln när jag vill kunna koncentrera mig. Den här veckan och dagen känns oändlig. Allt är så otroligt förgängligt, och det är väl förmodligen det som känns sorgligt. Man väljer inte så mycket som man tror. Jag tror inte på den fria viljan, för det skulle vara en vilja som var opåverkad av vad andra tyckte och tänkte men så är det inte. Viljan är alltid påverkad, andra styr en så mycket mer än man vill tro. Jag är styrd utan att ens riktigt veta om det. Jag styr andra. De styr mig. Men det tycks inte finnas någon harmoni i det hela. Alla är fastspända i ett stort snöre och går hela tiden åt olika håll. Jag känner mig fast i mitten.

Nu är jag en fågel

Ibland känns det skönt, att inte se så mycket framåt längre. Jag har alltid tänkt att allt bli bättre sen. Efter gymnasiet, efter sommaren. Men nu njuter jag hela tiden, allt känns på något sätt så perfekt som det kan i april. Jag menar inte vädret, givetvis är sol aldrig fel, men jag hade känt samma om det öst ned regn och blåst oräknebara meter i sekunden. Nej, det är något annat, som jag inte riktigt kan förklara. Jag tyckte till och med att flugan som flög runt i mitt rum imorse var vacker. Det stämmer inte, jag brukar vara så mycket mer melankolisk, känna att jag har mindre att ge än nu. Dagarna känns så fina nu, värdefulla. När jag kollar ut genom mitt fönster ser jag ett stort vitt moln och jag tänker att inget moln har tidigare sett ut precis så. Det åker sakta förbi, och jag förstår att det är enda gången som jag någonsin kommer att få se det här molnet, men det gör inget, för just jag fick se det nu.

...

Dig att andas tillsammans med

Passiv eld

Jag ska försöka lite mer ofta, men när man ljuger tillräckligt många gånger tror man tillslut på det själv. Det blir så. Försvarsmekanism kanske min psykologilärare hade sagt. Livet säger jag. Egentligen vill jag väl bara ha någon att dansa med, som håller om mig hårt på natten. Fast det sitter liksom som inspikat i väggen. Ibland gör det ont med människor som är snälla. Vet inte rikigt vad jag ska ta mig till, kan inte hantera det alltid. Jag känner mig oinspirerad. Allt kommer inte fram längre, inte som för några månader sen. Om nätterna drömmer jag om tak, solnedgångar och rödvin. Behöver kanske något som bara inte är det här. Den som säger att livet är en fest ljuger. Jag tror inte på att bara man vill något tillräckligt blir det så, det är så mycket annat runtomrking. Inte för att det hade varit bättre så, men det känns bara dumt att tro det. Mina ben gör ont när jag sitter för länge, och du skaver när du kommer för nära inpå.

Flyter

Ibland kan det hända att man tappar lite fäste. Fokus liksom försvinner och allt blir mycket suddigare. Kan inte ta tag i något fullt ut, det känns som att glider ur mig hela tiden. Jag känner mest för att ligga på golvet och låta allt passera i ultrarapid. Det är fint. Världen ser annorlunda ut idag, jag känner mig inte samma. Det kanske har hänt något. Emellertid brukar jag nog känna såhär. Jag är inte här, just nu. Tror jag. Evigheter skrämmer mig. Det kanske behövs lite mer distans, för att räta ut saker. Om någon drömde om mig. Känner mig klarvaken hela tiden trots att jag tror min kropp snart ska falla av trötthet. Behövs förmodligen inte så många fina ord som man tror, för att klara av det. Kanske lättare. Finns en förfärlig massa teorier, men jag tror nog inte att någon egentligen förstår, vad de själva pratar om. Ingen lyssnar nog fullt ut, inte ens på sig själv. Lyssna mer. Idag. Nu är aldrig nu. Det är också jobbigt. Passerar bara förbi utan att man hinner tänka efter. Idag har jag dock tänkt efter tillräckligt. Jag tror det. Tom på ord.

Idag, och det räcker

Den perfekta tystnaden

Tack och adjö

Emil, min vän.
När ska vi ta den där kaffen?

Jag saknar dig