Vuxenångest

jag har sådan himla ångest för att växa upp, jag har verkligen ingen aning om vad jag ska göra när jag blir äldre, och när jag tänker på det så får jag ont i magen och lite huvudvärk. Tänk om jag väljer helt fel yrke? Och sen när jag väl kommit på det, kommer jag känna mig för gammal för att byta, och då kommer jag bli så jävla bitter.

Ingen vill ju umgås med någon som är bitter, så då skulle jag dessutom bli ensam. Så där sitter jag, en ensam tant på 70 bast, som är allmänt besviken på livet. Jag kanske är lite rik, men på grund av att jag är så himla trött på allt har jag ingen att dela med för att när jag blev allmäntskitless blev jag också arg på alla andra som verkade vara så jävla lyckliga.

Alltså sitter jag där, ensam 70-åring, som säkert rökt för mycket, så jag kommer dessutom vara skitful, kanske är jag lite nersupen också, för något måste man ju göra för att kompensera ensamheten som man känner inombords, och kollar på en såndär dålig såpopera, bara för att det är det som finns att göra. Säkert har jag en katt, som är jävligt tjock bara för att jag matade den massa för att jag ville ha någon som tycker om mig, så den dör säkert i förtidigt av hjärtattack som orsakades av fetma. Och jag som ens inte tycker om katter liksom.

Eller så har jag ett annat scenario, jag, som tänker alldeles för mycket, startar en egen religion, flyttar till USA, och lurar alla människor att detta är vägen till ett bättre liv genom att hålla en massa väckelsemöten och få folk att skänka pengar. Sedan när jag blivit stenrik, skriver jag en bok om hur jag lurade och genomskådade världen.

Sedan innan alla lurade människor hinner stämma mig har jag dragit till okänd plats (min privata ö som jag köpte för massa pengar), sedan kanske jag kan skriva ännu en bästsäljare om hur korrumperade alla idioter är. För att tillsist, återigen komma på att jag är helt ensam på min jävla ö, och allt jag har är min tjocka katt. Som kommer att dö, på grund av fetma.