Jag vet inte riktigt, vad eller hur jag känner just nu, hur jag mår. Och jag orkar inte riktigt skriva något sådär givande heller. Om viktiga saker. För jag kommer helt ärligt inte på något.
Därför tänkte jag istället, dela med mig av en av de bästa dikter jag vet. Av Edith Södergran, Ingenting.
Var lugn mitt barn, det finnes ingenting,
och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt.
Någonstädes långt borta i fjärran land
finnes en blåare himmel och en mur med rosor
eller en palm och en ljummare vind -
och det är allt.
Det finnes icke något mera än snön på granens gren.
Det finnes ingenting att kyssa med varma läppar,
och alla läppar bli med tiden svala.
Men du säger, mitt barn, att ditt hjärta är mäktigt,
och att leva förgäves är mindre än att dö.
Vad ville du döden? Känner du vämjelsen hans kläder sprida
och ingenting är äckligare än död för egen hand.
Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom
och trånga år av längtan
såsom de korta ögonblick då öknen blommar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar