Äsch

Nu gör det ont hela tiden. Men jag kan inte gråta. Tänker att ingen förtjänar det. Inte en enda jävel. Jag vill skrika så jävla högt, för jag tror att det mesta skulle försvinna då. Allt jag skriver förvandlas till självömkan och det är så jävla skönt. Du skaver mot mina knän. Klockan går, jag sitter still. Det som rör sig är mina fingrar, stannar upp ibland, tänker. Ångrar. Vi blir stenade. Inte knarkstenad. Tolka mig rätt. Känns som att släppa ratten när jag kör bil. Medvetet tappa kontrollen. Det går inte att göra såhär längre. Inte nu, inte nu, inte nu. Kanske skriker jag imorgon. Skriver tacktal som ingen får höra. Texter ingen får se. Slå näven hårt i väggen. Nu ska jag göra ingeting. Svära kanske.