Inte idag, imorgon, kanske.

Den jag är, bor inte här, de minnen jag har, bor inte heller här, de finns i mig, jag finns i mig själv. Ingeting egentligen håller mig kvar någonstans. Jag är min egen, och borde lära mig att klara mig med mindre än så. Jag ska flytta, och aldrig, någon sommar har jag upplevt så mycket ångest på än och samma gång. Jag vill inte bo kvar, vill inte flytta, inte säga adjö, vill åka, vill stanna, vill drömma, vill ha verklighet. Jag kväver mig så många gånger om, begränsar min egen vilja. Lägger mina drömmar i en stor hög, undrar vilken jag ska plocka fram nästa gång. Tänker att jag är bättre än det här. Ställer mig direkt efter frågan, vad är det som skulle göra mig bättre? Dricker kaffe i mängder, kan inte sova, orkar inte göra mat, röker. Gråter kanske. Ibland. Vill så mycket. Vill bara i sängen och se dagarna passera i ultrarapid. Vill inget alls. Andas kanske. Köper en fin bok att skriva i, stirrar på sidans tomhet, andas Agnes, andas. Stora bokstäver som skriker, river ut sidan, vill inte se det där, inte spara, inte minnas. Slänger, plockar upp igen, sätter tillbaka, tar ut, ångrar, ångrar, ångrar. Så lite att göra, så lite jag gjort. Sätter mig ner, sätter på tvn, stirrar in i skärmen utan att egentligen se. Är det här livet? Kallas det här för att leva? Läser sent in i natten, glömmer att sova. är inte trött längre. Jag bor i mig själv, mig själv bor i någon slags grå sörja, som klibbar fast ibland, alldeles för hårt.