Allt annat som skrämmer

Sover till klockan ett, bara för att. Funderar på om jag verkligen kan sitta inne i lägenheten hela dagen, men jag kommer inte på något annat jag har att göra. Kanske borde jag gå på någon utställning i antingen fotomuseet eller det moderna. Både ligger bara några hundra meter ifrån min lägenhet. Men jag orkar inte gå själv dit, kolla själv, ingen att prata med. Det blir utdraget. Samtidigt är jag otroligt besviken på mig själv för att jag inte vågar. Det är inte så svårt att ta på sig ett par skor, gå utanför dörren, ner för trappan och ut på gatan, men tydligen så ser jag det som det ultimata bevistet på att jag inte har någon. Och om man inte har någon är det något fel på mig, och om det är något fel på mig, vill ingen annan prata med mig heller. Givetvis vet jag att ingen tänker så, förmodligen, men det känns så för mig när jag hastigt kollar de passerande i ögonen. Jag vet inte om jag vågar mig ut idag, men jag hoppas det. Bio kanske, då är det i alla fall mörkt när filmen väl har börjat.