dagen.

Äntligen har jag gett den man som sitter på min väg till metron pengar, jag gav alla de pengar som fanns i plånboken (typ 8 euro) och sa att jag har sett honom sitta där varje dag, när jag stressad förbi, och eftersom jag jämt är försenad och glömsk kommer jag på att jag vill ge honom något precis när jag går förbi. Han säger att han har sett mig med, och att de leenden jag gett honom är värt mer än de pengar han får. Jag rodnar, såklart, och frågar var han har varit, för jag har inte sett honom sedan nyår? Jag har varit på semester svarar han. Till sjukhuset. Han säger att trots att han var mycket illa därvid, på grund av kylan, var det något av det bästa som hände honom, för han fick varm mat och varma drycker när han ville. Berättar att han inte kommit in på härberget för att det var så många den natten. Att han redan innan varit dålig, men just den natten, när han blev utkörd från metron, frös något oerhört och blev mycket värre. På morgonen var han så svag att han inte riktigt visste vem han var. Polisen hade kört iväg honom från en park för de trodde han var full. Sedan några timmar senare hade något ringt till ambulans, och ja, så kom jag till himlen en stund berättar han. Han kollar upp på mig, med sorgsna ögon, trots att han försöker le: Det var mycket fint att prata med er mademoiselle, stanna gärna förbi igen, och så önskar han mig en trevlig kväll, detsamma säger jag, och håll er varm.

Sedan gick jag mina tre minuter hem, kände mig som en dålig människa som inte gör mer samtidigt som det började bli suddigt av tårar i mina ögon. Öppnar min portdörr och tänker att någon gång ska jag bjuda honom på kaffe. Det är väl det minsta man kan göra?