Lyckorus

Trots att busschauffören körde iväg glatt vinkades när jag stod precis utanför dörren och kände att jag hade sprungit ett maratonlopp, trots att det har ösregnat och mina fötter var blå och våta, trots att jag haft ont i magen hela dagen, trots att några på gatan frågade hur mycket jag tog i timmen känner jag att det här är en av de bästa dagarna på länge. Jag känner ingen sorg alls, ingen tyngd som trycker ner mig flera meter under jorden, inget ångest som gör att hjärtat rusar iväg och det känns som att jag inte kan andas. Kanske för att här finns det de som håller hårt i min hand om jag gråter, säger inget bara tittar förstående och andas i takt. Kanske för att solen ändå syntes mitt i regnet. Kanske för att min bästa tobakshandlare gav mig en tändare på köpet för att sa att jag var hans trevligaste kund, kanske för att samma tobakshandlare varje gång säger également mademoiselle när jag säger bonne journée. Kanske för att en man kom och skrek på de som frågade hur mycket jag tog i timmen och sedan sa att det är fel det de gör du borde aldrig vänja dig, när jag sa att det brukar hände. Kanske för att jag har min finaste Annija här som alltid berättar de bästa sämsta skämten och som jag dricker vin med och skrattar hela natten. Kanske för att jag faktiskt känner att jag för en gångs skull hör hemma någonstans, och ler mot människor jag inte känner, bara för att livet känns så lätt. Kanske därför.