grottor och gruvor

Jag har blivit otroligt känslig senaste tiden. Kanske har det att göra med att jag är lite konstant stressad för skolan och gör allt annat än att plugga. Plussidan med det är att min lägenhet är otroligt städad och att tvätten inte längre går en halvmeter upp över tvättkorgen. Negativa är att jag gråter för ingeting. Som den franska grottforskaren som fastnade, sedan när man hörde knackningar efter en vecka skulle de ner och rädda honom, då var han död. Jag började gråta för jag trodde han levde, började gråta för att de inte försökt tidigare. Sedan har vi de som var fast i Chile i gruvan som nu kommit ut. Jag började gråta när jag såg den sista gruvarbetaren komma upp i hissen, när alla familjemedlemmar grät och kramades. Jag tyckte det var fint. Tänkte på hur oroliga de måste varit. Hur mörkt och kallt det var i grottan. Fast det är rätt skönt att gråta ibland. Bli av med pressen som liksom trycker på bakom ögonen, bara släppa. Fast jag önskar att det inte hände så ofta. Bara när jag är helt ensam i min lägenhet.

Konsert

Nu befinner jag mig på konsert och dricker öl. Jag måste väl stötta min pojkväns rockstjärnedrömmar. Mysiga är att koserten är på en båt.

Åh så fin:

En historia

Mitt största problem med att bo i Frankrike är att jag ofta blir kallad för Hora, slyna, hynda osv. Ibland brukar killgäng följa efter mig och säga: ÅH, jag ska knulla dig, jag ska knulla dig så jävla hårt. Jag blir skiträdd. Det har resulterat i att jag aldrig går själv längre. Inte efter klockan 21. Det värsta är att det händer liksom mitt på blanka dagen också. Det värsta är att jag vant mig. Jag rycker på axlarna och säger, jaha.

Men en dag, för några månader sedan var jag påväg till min pub där jag hänger. Jag hade varit på bio med en kompis och klockan var kanske 20. Den dagen hade redan x antal personer kallat mig för diverse namn så när jag gick förbi en äcklig gammal fet man som rökte bakom en resturang och han kallade mig hora, tog på sitt kön och sa: vill du smaka brast det. Jag vände mig om, kollade honom i ögonen och sa, nej skrek: Ja verkligen, nu när du lägger fram det så fint får jag ju sån jävla lust. Fy fan, du är verkligen patetisk, man kan fan inte säga så ditt jävla äckel. Du måste vara helt jävla dum i huvudet om du tror att det ska funka. Du kan inte ha en miligram vett i kroppen. Det är sådana som du som förpestar världen. Han ser rädd ut och säger förlåt. Jag säger, det räcker fan inte, jag hoppas din äckliga kuk ruttnar och trillar av. Sedan gick jag. Det kändes så jävla skönt. Frågan jag ställde mig sedan är, hur kunde jag alla dessa ord på franska?

Lucy

Jag är sådär lite töntig när det kommer till min katt. Jag adopterade henne från ett djurhem och hon var så liten, så liten. Alldeles tanig och dan. Hon hade knappt någon päls alls på bakre delen av kroppen. De som jobbade där sa att hon varit där i 5 månader. Hon kom när hon var 3. Stackars lilla kissemissen tänkte jag, nu ska du få komma till mig. Nu mår hon bättre. Hon är fortfarande lite smal, men inte lika mycket som innan. Först när hon kom var hon jätterädd och gömde sig i min garderob i typ 2 veckor nästan, sedan i badrummet i ytterligare två. Nu hoppar hon upp i sängen och lägger sig på min mage och vill bli klappad.

Hon har väldigt mycket personlighet. Ungefär samma som mig. Vi blir båda sura av att städa. Jag hatar att städa, hon hatar när jag städar och ligger och tjurar under sängen resten av dagen. Om hon inte får som hon vill vägrar hon att titta på mig. Typ går jättenära och när jag säger åååh lilla Lucy, vänder hon sig bort med huvudet och fnyser och trippar sedan vidare. Om Benjamin är här visar hon tydligt att hon är arg på mig och älskar honom jättemycket. Ungefär kollar hånfullt på mig när han klappar henne.

Lucy är inte lika stor som en fullvuxen katt och det kommer hon aldrig bli heller. Antingen är hon någon slags dvärgkatt, eller så växte hon inte tillräckligt för hon hade näringsbrist. Jag tror mer på det senare. Fast det är ganska mysigt nu, med en katt som är en storlek mellan kattunge och fullvuxen katt. Fast sorgligt om det är för att hon hade näringsbrist som sagt.

Hon har ett speciellt mjau när hon vill ha mat, vilket hon också alltid får när hon mjauar sådär. Alltså det finns ju alltid torrmat, men såndär mjuk och lyxig mat. Ibland får hon tonfisk, den försvinner på sisådär 30 sekunder. Om det är någon som vet hur man får en katt tjock får ni gärna tipsa mig.

Ja, rätt töntigt inlägg, men jag känner mig som en stolt mamma nästan. Bara jag inte blir en galen kattant i framtiden.


Åh sötiiizeen (nej, jag säger inte så normalt)
Här är hon förresten arg på mig, för jag tycker det är läskigt när hon går runt på fönsterkarmen. Därav de arga små ögonen.

Brev på posten

Det bästa som finns är att få handskrivna brev. Jag får det inte så ofta. Men när det väl händer blir jag som ett litet barn på julafton. Jag öppnar med spänning brevet, ibland sliter jag upp det. Men när jag får ett sånt fint brev som jag fick igår måste man vara försiktig.

Det var från min finaste Julia, och känslig som jag är började jag gråta när jag läste brevet. Tur är att hon kommer om bara 23 dagar.

Fina, fina brevet



Och så här glad var jag, tummen upp för brev på posten!

Utsikten

Ibland kan jag hata min lägenhet. Tycka den har för lite förvaringsutrymmen, att köket (kokvrån) är patetiskt, att allting växer på mig för den är övermöblerad. Sedan kollar jag ut, genom fönstret och ser min utsikt. Då försvinner allt hat på en sekund.





Och ibland kan det vara snö. Till och med i Toulouse:

Secours Catholique

Nu har jag varit på katolska hjälpens loppis. De ordnar en varje halvår. Idag var det total utförsäljning. Jag kom hem med 3 kappor och 5 tröjor för totala summan av 4 euro. Sedan köpte jag sylt som de söta tanterna gjort också för 2.50 euro. På grund av dåligt samvete skänkte jag ytterligare 5. Det känns på något sätt fel att gå där och handla massa saker, när jag vet att andra behöver det bättre. Känns som att jag snattar från uteliggare.

Jag försöker hela tiden rättfärdiga det med att jag är student, jag ska köpa mat för 170 euro i månaden och ha roligt med samma pengar. Det blir inte så mycket i slutändan. Så jag kanske kan få köpa 3 kappor och 5 tröjor för 4 euro ändå?

Min uteliggare är borta. Jag har inte sett honom sedan i våras. Det oroar mig, jag hann aldrig bjuda honom på kaffe. Men ibland fick han mat när jag gick förbi.

Hur som helst, katolska hjälpens loppisar är otroligt billiga.