grottor och gruvor

Jag har blivit otroligt känslig senaste tiden. Kanske har det att göra med att jag är lite konstant stressad för skolan och gör allt annat än att plugga. Plussidan med det är att min lägenhet är otroligt städad och att tvätten inte längre går en halvmeter upp över tvättkorgen. Negativa är att jag gråter för ingeting. Som den franska grottforskaren som fastnade, sedan när man hörde knackningar efter en vecka skulle de ner och rädda honom, då var han död. Jag började gråta för jag trodde han levde, började gråta för att de inte försökt tidigare. Sedan har vi de som var fast i Chile i gruvan som nu kommit ut. Jag började gråta när jag såg den sista gruvarbetaren komma upp i hissen, när alla familjemedlemmar grät och kramades. Jag tyckte det var fint. Tänkte på hur oroliga de måste varit. Hur mörkt och kallt det var i grottan. Fast det är rätt skönt att gråta ibland. Bli av med pressen som liksom trycker på bakom ögonen, bara släppa. Fast jag önskar att det inte hände så ofta. Bara när jag är helt ensam i min lägenhet.