Finaste Bilden.

Den här bilden är fin. Inte för att jag ser så ledsen ut. Utan för jag vet vad vi sade till varandra just i den stunden. Den föreställer mig och min farfar, dagen jag tog studenten. Farfar var 95 år på bilden. Vi satt och pratade och han tar tag i min hand, och säger att han är stolt över mig, och att jag kan bli vad jag vill. Det är bara att välja och vraka. Anledningen till att jag ser ledsen ut är att jag är väldigt känslig och gråter lätt, vilket det ledde till även här, men inte för jag var ledsen, utan för att jag var så otroligt glad. För att farfar var där, för att jag äntligen tog studenten, för att jag visste att efter sommaren skulle jag flytta till Frankrike. Och väl här, kan jag göra precis vad jag vill, det är bara att välja och vraka.