En lång mening är sällan ensam

Hur förklarar man en känsla, som jag ens inte kan förstå själv? Det är ett lite lätt illamående hela tiden, problem att sova, för mycket av allt, en ork som inte riktigt finns där och en vardag som bara känns halv. Det känns som att någon ständigt sätter krokben, för att jag ska trilla och famla mig fram, på måfå, istället för att gå helt rakt. Jag är trött, besviken, arg, ledsen, uppgiven, melankolisk, i en enda härva. Jag vill vara glad, men den här hösten verkligen går rätt igenom mig och tog med allt färgglatt. Helst spenderar jag mina dagar med att fantisera om att jag ska bo i Paris i världens minsta lägenhet för mer har jag inte råd med. Jag, i min lägenhet, med min orangea lampa, min servis som jag köpte för över att år sedan just i väntan på den dagen då jag bara fick säga hejdå! vi ses när vi ses, själv sticker jag till Paris! Jo precis jag skulle bo där, läsa filosofi och fotografera massa på dagarna, gå på jazzklubbar i gamla stenkällare, se alla "inne"utställningar och snörpa på munnen åt den pretentiösa konsten. Rulla mina egna cigaretter och röka ut genom mitt fönster och andas den luft som mina lungor förväntansfullt väntat på sedan den första gången jag blev riktigt kär, göra kaffe i min egen espressobryggare och dricka det samtidigt som jag läser tidningen, jag ska sitta med uppdragna ben på stolen, med en stor tröja på mig, så att benen får plats under den, blåsa lite på kaffet, vända blad, ta en klunk, dricka mer trots att jag misslyckades totalt, för jag har inte riktigt vant mig vid att ta rätt mängd kaffe än, sitta på café och läsa kulturella böcker, klassiker, sitta där och känna hur staden liksom flyter förbi, lägga mig helt ensam på kvällen, utan någon att säga godnatt till, vara lite rädd för mörkret i min ensamma lilla lägenhet, men slå bort tanken och tänka, nu Agnes, nu för första gången, nu är det bara, bara du!