Mitt hår har kluvna toppar och du har kluvna tankar

Allt det här är till någon, som jag kanske pratar för lite med, för mycket, aldrig, ibland, hela tiden. Jag vet inte. Drömmer om det, mest hela tiden, och annars brukar jag inte drömma så mycket egentligen. Jag vill bara säga att, jag finns, jag med. För dig alltså. Faktiskt rätt mycket, du är kanske den enda som jag känner att jag skulle kunna finnas för ibland, när allt känns sådär jobbigt menar jag, när jag vill att du ska krama min hand lite extra. Du vet väl att jag skulle krama din med? Och ge dig massa kramar, om det gör ont, inte sådär lösa som vissa kramas, men inte för hårda så att du inte kan andas, bara sådär lagom, som att visa att du nog är det finaste som finns i min värld. Just nu. För jag kan inte lova att något håller för alltid, för du vet väl sedan innan att jag inte tror på sådant, evigt, allt det där. Men vi skulle finnas för varandra för stunden, och det skulle kanske räcka. Du, jag vill finnas för dig jämt, hela tiden. I alla fall idag, och imorgon och om en månad. Vi kanske inte skulle vara lyckliga du och jag, men det skulle fungera ändå, för jag tror inte vi är personer som blir riktigt lyckliga, mer en känsla i magen, så att den lyfter lite. Vet du att när det är jobbigt, tänker jag bara på dig. Att när du pratar, lyssnar jag verkligen, för med andra brukar jag själv glida iväg. Att du kanske är den enda, som skulle kunna få se allt det som jag just nu känner att jag är. Att jag faktiskt vågar säga allt till dig, och även om du till och med skulle döma, skulle det inte göra något, för då hade jag ändå sagt det till just dig. Det är svårt, att säga konkret, vad jag egentligen vill, överhuvudtaget. Men just nu, vill jag att du ska andas vinterluften, tillsammans med mig.