Bara en tanke

Ibland blir jag ledsen, eller lite vemodig om inte annat, när jag tänker på alla de människor jag dagligen passerar, som jag aldrig kommer ha något att göra med, i vars liv jag aldrig kommer bli involverad. Det kan verka patetiskt men det gör faktiskt lite ont någonstans i mig när tanken slår mig. Att jag skulle få ut så mycket, och kanske bli en så mycket bättre människa, om dessa människor bara kom in i mitt liv. Dock berättade jag om denna tanke för en vän, som sade att det skulle ju ta flera hundra år att kunna lära känna de som man skulle passa ihop med, och det är nog inte så roligt det heller. Och jo, det är sant, men ändå, tanken är lite sorgligt. Alla de människor man likgiltigt passerar, vilka kanske är precis som jag, eller som skulle kunna förstå mig, som ingen annan. Emellertid känner jag, att nu är jag här igen, utan att leva just nu och allt det där. Fast det är förmodligen lättare, att tänka på allt annat, som inte riktigt hör hit, och det kanske behövs, det också, för att göra vardagen lite lättare, trots att tanken i sig, kanske inte är så lätt utan snarare dyster. Men det kanske är det som behövs, en dyster tanke, för att väga upp den lite dystra dagen.