Ibland tänker jag att livet inte är speciellt storslaget, att det inte finns så mycket att hämta från det. Dock tänker jag detta, utan att tänka att jag vill dö eller något sådant, det är mer att det verkar vara så att i alla fall jag förväntar mig för mycket. Jag väntar, vilket om man läst bara några inlägg längre ner, på att jag ska gå ut, och få flytta, flytta ifrån Tranås och all den ångest som jag inbillat mig finns i staden. Emellertid har jag idag tänkt till lite, och insett att det finns så mycket fint i denna gråa 50-60-tals stad också, fina människor framförallt, och dessa tar jag nog inte ens tillvara på så mycket som jag borde, för allt jag tänker på är att komma härifrån. Det verkar vara så för mig, och jag vet att jag nog sagt det innan, men som att jag glömmer att leva nu, att jag bara ser allt det här som ett stort måste, som snart är över och det gör att jag ens inte ser allt det vackra. Framförallt blir jag väl besviken på mig själv, för att jag uppenbarligen tror att allt ska vara så fruktansvärt bra jämt, att det är det normala, men så är det inte, inte alls. Livet är inte till för att vara enkelt, och det är nog det som är själva tjusningen också, att inget är särskilt lätt. Det är nog inte meningen att man ska må bra hela tiden, men inte dåligt för den delen heller. Det jag vill säga är nog att livet inte är så svart och vitt egentligen, trots att många nog vill se det så, bara för att det blir lättare. Det finns inget så lätt, som bra och dåligt, lätt och svårt, snygg och ful. Allt är mer en enda stor röra, men en fin röra, av sorgsna människor, glada, kära, lyckliga, besvikna. Det fina är nog att allt ändras, att man inte behöver vara samma hela tiden, att mycket kan ändras, väldigt snabbt med. Och det som händer, det behöver inte vara fint eller roligt, utan så jävla hemskt, det kan göra så ont att man inte kan andas, men, det är en del av livet. Livet är inte till för att vi ska få det enkelt, livet är väl inte till för något speciellt alls egentligen, utan vi är nog mer till för att göra livet speciellt för oss, i den mån vi kan.
Det handlar inte om att fånga dagen, utan att inte låta dagen fånga oss.
1 kommentar:
det är så fint att läsa dina funderingar. Speciellt när man känner precis likadant själv. Jag längtar också mest hela tiden, och glömmer bort att leva. Problemet är ju att man inte ens vet vad man längtar efter. Mer än det något diffusa "bättre tider"..
Skicka en kommentar