Nostalgi

Jag har kollat igenom massa saker jag skrev när jag var 16, visserligen inte så stor skillnad från 18, men ändå, jag undrar ändå hur jag tänkte. Eftersom min läsarskara ändå inte är avsevärt stor, tänkte jag, att även andra kan ta del av en 16-årig Agnes, som kanske inte skiljer sig speciellt mycket från idag, men som ändå tänkte annorlunda

1.
Och om du står här, kan jag stå bredvid? Jag kan viska i ditt öra, och berätta om vad som hände idag. Snurra en hårtuss runt mina fingrar och säga att det finns bättre saker än det här. Jag kan lyssna på när du pratar om hur du tänker, och vad som gör att allt går runt. Vi kan ligga ner, och kolla på när himmlen åker förbi, känna att så mycket mer än det här kan vi inte ha gemensamt, men ändå veta att det räcker. Vi kan gå på promenad, utan att egentligen känna att benen rör sig. Vi kan skiljas vid grinden,

där vi bara blev du och jag.

2.
Jag kommer ihåg den tiden då jag tyckte att du var det bästa som fanns, och världen låg för våra fötter, då allting rörde sig lite mer än vad det gör idag. Då alla andra verkade vara svartvita för det var bara vi. Trots att det då verkade så bra, så ändrades det mesta från hur allt var. Det känns inte längre lika lätt, att kolla på dig, när man minns och undrar hur allt hade varit, om det fortfarande var som då. Men jag vill helst inte erkänna att du faktiskt fortfarande finns kvar i mina tankar, och att jag saknar alla de dumma saker som du kunde göra ibland, för det är starkast att vara svag.

Men jag tror inte, att det är en sån dag, idag.

3.
Jag älskar din hand
Mot min kind

Fast bara ibland

ibland älskar jag din hand
ibland mot min kind.

4.
Jag har kvar dig, på min mail
Bara för att jag tror, att någon gång
kommer jag att skriva
som allt annat jag aldrig gör

Det handlar kanske om att inte vilja släppa helt
men vem vill egentligen släppa taget?
Jag saknar dig väl inte sådär fruktansvärt
fast ibland vaknar jag ändå, och önskar du var där.

Jag raderade ditt nummer från min telefon
kände att nu släpper jag, behöver inte mer.
Fast jag har ju ringt det så många gånger nu
ändå
Och lägger på, precis innan du svarar.

Igår tog jag tagit bort alla bilder på dig och mig
till och med den som vi alltid skrattade åt
För den betydde nog mer, än allt det andra.
Trodde nog att det skulle bli lättare.
Med mindre att tänka på



Jag tyckte även om att skriva meningar som var kodade för mig
(ps. måste erkänna, 3 och 4 skrevs när jag var 17, blir man annan på ett år? ds.)

1. I slutändan är det bara fiktion
2. Nej inte för mig heller. -tack!
3. Jag tror ingen riktigt kan förstå hur vackert det är
4. Att leva alltid, är liksom lika omöjligt som det just nu.
5. Och de föll, så jävla hårt
6. Någon som ger mig en käftsmäll
7. Jag är ett dimmoln
8. När jag drömmer blir jag ett helt land som slåss mot mina känslor.
9. Du är så vacker när du ligger mellan mina lakan
Och jag är så lycklig när jag ligger bredvid


Tror inte man ska förstå vad jag menar, fast om någon skulle göra det, är det väl bara positivt, kanske.
Där slutar jag, för idag, nog med nostalgi för den här gången.