Funktioner av noll

Det här ska inte detta inlägg handla om, från början i alla fall, men nu när jag läste det fann jag det oerhört roligt. Vi har en slags skolmail, som man loggar in på, och möts av diverse välkomstmeddelanden och nyttig information om skolan, dessutom kan man få se vad som serveras i matasalen, idag är det: Torsdag 8/1;
Pannkakor, pannkakssylt. Jag tyckte det var helt underbart, pannkakssylt. Det låter fint. Mamma, vad ska vi äta idag? Jo, barn, vi ska äta pannkakor med pannkakssylt. Mmm, pannkakssylt som är så gott!

Parentes 1. Varför skrev jag, mamma vad ska vi äta idag? Och inte, pappa, vad ska vi äta idag? Jag kanske överdriver, men jag blir upprörd, över att allt är så. Även om mina föräldrar är skilda, och alltså lämpligen inte bor tillsammans, och lagar lika mycket mat till mig. Alltså, när jag är hos pappa, lagar han maten, när jag är hos mamma, lagar hon maten. Jag kan genom detta skrika både, mamma eller pappa, vad är det för mat idag? Men ändå, tog jag nu förgivet att det är mamman, som lagar mat, framförallt pannkakor med pannkakssylt. Kanske för det är så i de flesta hem, i böcker, filmer, tv-program. Men det är förjävligt. Jag blir arg på hela grejen, och på mig själv, för att inte ens jag, som tycker att jag är så fruktansvärt medveten inte är det. Det kan tyckas vara en petitess, men det är precis här allt börjar. Något kan ha varit så längelängelänge, men det betyder inte att det inte ska ändras. Slut på parentes 1.

Just nu har jag så mycket funderingar, att jag inte vet var jag ska börja, eller sluta för den delen heller. Jag tror jag dagdrömmer förmycket, som vanligt. Jag har läst fina böcker under lovet, emellertid gör de så att jag dagdrömmer ändå mer. Jag hatar att vara så jävla ambitiös. Det är påfrestande, irriterande, stressande, ger mig problem att sova. Jag undrar vad bra det för med sig. Egentligen. Helst skulle jag vilja ligga i ett rum, med massa kuddar och täcken, och tusentals böcker, och läsa resten av livet. Och dricka te. Sen skulle det räcka. Nöjd. Jag skulle vara nöjd. Tror jag. Man är nog aldrig nöjd egentligen, så jag ljög, jag är aldrig nöjd. Aldrigaldrigaldrig, är jag nöjd, inte med något jag gör, med min tillvaro, med mitt liv (trots att jag inte kommit så långt, men om jag dog nu skulle jag inte vara nöjd), med mina dagar, mina helger, mina lov. Hur bra allt än är, är jag fan aldrig nöjd (jag älskar att svära). Förresten, i mitt läsrum, skulle jag vilja röka med, och dö utan att märka det, för jag är rädd för att dö, så fruktansvärt rädd, så att dö utan att märka det tycks vara det bästa, helt klart.

Det här handlar om inget förresten, men det spelar ingen roll. Livet är inte så jävla konkret ändå. Mest att det svävar ut åt olika håll, ungefär. Något man måste ta sig igenom, ibland, något man aldrig vill ska ta slut, ibland. Komplicerat också. Jag läser Naiv Super, och tänker, att jag aldrig skulle kunna skriva så. Men jag önskar.

Parentes 2. Egentligen är min hemliga dröm, att bo i ett litet stenhus mitt i skogen, trots att jag är rädd för skogen och allt som finns i den. Där i mitt stenhus, ska jag ha massa fina gamla uppslagsböcker av skinn som luktar gott. Massa te och ciggaretter, lite som mitt läsrum för det ska finnas massa böcker med givetvis. Det ska ligga bredvid en liten sjö, där det är is ibland. Alla möbler ska vara gamla och lite lagom slitna, så där i kanterna. Jag ska ha ett gammalt stort skrivbord, med en skrivmaskin, som kanske egentligen kommer bli en laptop för det är lättare tyvärr. Skrivbordet ska vara vid ett fönster, så att jag kan kolla ut när jag måste ta en paus, tänka, där det ska vara lätt att fastna med blicken och försvinna in i sig själv. Jag ska skriva där, hela tiden. Skriva saker som är sorgliga, som mycket saker är, men ändå, någonstans, ska de ge lite hopp. Det ska vara om människor, som inte är så speciella, för det är ingen, men ändå ska de vara speciella just då. Alla är trots allt centrum i ens egna värld. Faktiskt. Jag ska vara smart, intellektuell och påläst. Kunna använda massa svåra symboler, som de flesta ändå ska lyckas förstå. Kanske skriver jag lite dikter, om mina egna känslor, fast lite kodat, så att det egentligen bara är jag som förstår, fast alla ska ändå tolka sönder dem, och vrida dem åt alla håll, utan att lyckas få någon rätsida. Som det ska vara. Jag ska doppa skorpor i mitt te ibland, och det ska bli smuligt i koppen, men jag ska dricka ändå, trots att det känns lite äckligt i halsen, men varför inte dricka upp. Det ska inte finnas någon tv eller radio, bara massa vinyler, med Bob Dylan, Patti Smith, The Doors, fast klassisk musik med, och jazz, när det behövs. Sedan ska jag vara där, nästan instängd, handla ibland när det behövs. Mest skorpor, te och ciggaretter, och lite rödvin när det behövs. Sedan räcker det. Men det här tänker jag mest i hemlighet. Slut på parentes 2.

Slut på inlägg.