Julia Simon

Det här kommer handla om min finaste vän, kusindotter och den bästa människan jag vet. Julia Simon. Man brukar ganska ofta säga: det finns ingen som känner mig så bra som du. Men i det här fallet stämmer det. Julia, det finns ingen som känner mig så bra som du. Inte ens jag själv tror jag. Du vet exakt hur jag fungerar, hur jag tar saker, tar tag i min hand, precis innan jag faller ihop. Du kramar mig när jag inte orkar, och skrattar med mig när allt annat inte fungerar. Du säger åt mig att sluta, precis när det behövs. Finns där alltid, trots att du och jag just nu är längre bort från varandra än någonsin. Det är bara du som fattar det underbart fina med svts gamla spöktimmen, äppelkriget och Kalle Blomqvist med vaniljglass och varma hallon. Hur lång än tystnaden är, känns det aldrig konstlat när vi äntligen träffas. Det är nog bara du, som verkligen förstår mig, som tar mig exakt hur jag är, mitt i all, glömska, rörighet och romantiska drömmar. Du är det närmsta jag har att kalla som syster, och om jag hade en, är det precis så jag föreställer mig att det ska vara. Det är du som verkligen kan lyfta mig, när det känns som att marken jag står på nästintill äter upp mig. Jag vet inte riktigt vad mer jag kan säga, än att jag älskar dig, och att de två veckor du är här, kommer vara det extra syre jag behöver.