Julia Simon

Det här kommer handla om min finaste vän, kusindotter och den bästa människan jag vet. Julia Simon. Man brukar ganska ofta säga: det finns ingen som känner mig så bra som du. Men i det här fallet stämmer det. Julia, det finns ingen som känner mig så bra som du. Inte ens jag själv tror jag. Du vet exakt hur jag fungerar, hur jag tar saker, tar tag i min hand, precis innan jag faller ihop. Du kramar mig när jag inte orkar, och skrattar med mig när allt annat inte fungerar. Du säger åt mig att sluta, precis när det behövs. Finns där alltid, trots att du och jag just nu är längre bort från varandra än någonsin. Det är bara du som fattar det underbart fina med svts gamla spöktimmen, äppelkriget och Kalle Blomqvist med vaniljglass och varma hallon. Hur lång än tystnaden är, känns det aldrig konstlat när vi äntligen träffas. Det är nog bara du, som verkligen förstår mig, som tar mig exakt hur jag är, mitt i all, glömska, rörighet och romantiska drömmar. Du är det närmsta jag har att kalla som syster, och om jag hade en, är det precis så jag föreställer mig att det ska vara. Det är du som verkligen kan lyfta mig, när det känns som att marken jag står på nästintill äter upp mig. Jag vet inte riktigt vad mer jag kan säga, än att jag älskar dig, och att de två veckor du är här, kommer vara det extra syre jag behöver.

dagen.

Äntligen har jag gett den man som sitter på min väg till metron pengar, jag gav alla de pengar som fanns i plånboken (typ 8 euro) och sa att jag har sett honom sitta där varje dag, när jag stressad förbi, och eftersom jag jämt är försenad och glömsk kommer jag på att jag vill ge honom något precis när jag går förbi. Han säger att han har sett mig med, och att de leenden jag gett honom är värt mer än de pengar han får. Jag rodnar, såklart, och frågar var han har varit, för jag har inte sett honom sedan nyår? Jag har varit på semester svarar han. Till sjukhuset. Han säger att trots att han var mycket illa därvid, på grund av kylan, var det något av det bästa som hände honom, för han fick varm mat och varma drycker när han ville. Berättar att han inte kommit in på härberget för att det var så många den natten. Att han redan innan varit dålig, men just den natten, när han blev utkörd från metron, frös något oerhört och blev mycket värre. På morgonen var han så svag att han inte riktigt visste vem han var. Polisen hade kört iväg honom från en park för de trodde han var full. Sedan några timmar senare hade något ringt till ambulans, och ja, så kom jag till himlen en stund berättar han. Han kollar upp på mig, med sorgsna ögon, trots att han försöker le: Det var mycket fint att prata med er mademoiselle, stanna gärna förbi igen, och så önskar han mig en trevlig kväll, detsamma säger jag, och håll er varm.

Sedan gick jag mina tre minuter hem, kände mig som en dålig människa som inte gör mer samtidigt som det började bli suddigt av tårar i mina ögon. Öppnar min portdörr och tänker att någon gång ska jag bjuda honom på kaffe. Det är väl det minsta man kan göra?

Lyckorus

Trots att busschauffören körde iväg glatt vinkades när jag stod precis utanför dörren och kände att jag hade sprungit ett maratonlopp, trots att det har ösregnat och mina fötter var blå och våta, trots att jag haft ont i magen hela dagen, trots att några på gatan frågade hur mycket jag tog i timmen känner jag att det här är en av de bästa dagarna på länge. Jag känner ingen sorg alls, ingen tyngd som trycker ner mig flera meter under jorden, inget ångest som gör att hjärtat rusar iväg och det känns som att jag inte kan andas. Kanske för att här finns det de som håller hårt i min hand om jag gråter, säger inget bara tittar förstående och andas i takt. Kanske för att solen ändå syntes mitt i regnet. Kanske för att min bästa tobakshandlare gav mig en tändare på köpet för att sa att jag var hans trevligaste kund, kanske för att samma tobakshandlare varje gång säger également mademoiselle när jag säger bonne journée. Kanske för att en man kom och skrek på de som frågade hur mycket jag tog i timmen och sedan sa att det är fel det de gör du borde aldrig vänja dig, när jag sa att det brukar hände. Kanske för att jag har min finaste Annija här som alltid berättar de bästa sämsta skämten och som jag dricker vin med och skrattar hela natten. Kanske för att jag faktiskt känner att jag för en gångs skull hör hemma någonstans, och ler mot människor jag inte känner, bara för att livet känns så lätt. Kanske därför.

.

Egentligen kan vi aldrig komma fram till någon sanning. Sanningen finns inte. Den är alltid beroende på den epok som vi lever i. Vi är fångar i vår egen tid och formas så hårt av den, att de undersökningar, de svar vi söker, aldrig kan vara helt oberoende. Sanning är ett begrepp, som egentligen inte finns. Vi kan komma nära de svar, som vi själva vill höra men aldrig något som är helt rent. Vi väljer att tro på nyheter vi hör på tv, jag säger inte att de är lögn. Däremot ägs tvbolag av någon, någon som väljer att färga de nyheter som sänds. Extremt exempel är fox, men det finns mindre färgade än så. Vi tror på det vi hör, för det mesta. Det är inte så konstigt, egentligen. Däremot är det synd, att vi styrs av så många mer än vad vi tror. Fast det finns väl inget annat sätt, men jag tycker det är olyckligt ändå.

Vi är våra fångar

Jag tror inte att det finns någon som handlar helt av sin egen goda vilja. Det finns alltid någon slags tanke om att det ska gagna en själv, mer eller mindre, mer omedvetet ibland. Människan är inte god. Det är mer något som har kommit till för att vi överhuvudtaget ska kunna leva tillsammans. Jag ser inte världen som ett ljust och tryggt ställe, där barn ska skrattar på gatorna, ballonger som åker upp i himlen. Hur fan ska jag kunna göra det? Varje dag påväg till metron går jag förbi en man, som alltid sitter i samma trappuppgång, han är inte som alla andra tiggare. Säger inte snälla, snälla madmoiselle, har du en petit piece till mig, jag har ingen mat, trehundratjugotusen barn. Han bara sitter stirrar ner i marken, som om han skäms. Han försöker inte huka och se skev ut. Han låtsas inte ha förlorat ett ben. Ansiktet berättar så mycket saker, varje gång jag går förbi. Aldrig har jag gett honom något. Jag är dålig. Och vad fan är det för jävla ställe, som låter folk ha det så. Han sitter i samma skor, samma jacka, samma mössa, även när det är så jävla kallt. Jag är arg. Arg på hela världen. Arg på mig.

Världen är inte glitter, den är ihålig och trasig. Vi sårar, hatar, stampar, dödar. Människor sover på gatan, fryser ihjäl när det är kallt. Barn blir slagna hemma. Jag skiter i att jag låter så jävla bitter, men livet är fan inte bra. Jag tror inte det är riktigt bra för någon. Vi kan gömma oss bakom våra fasader, men ibland, kommer det krypa fram, all olycka som vi tryckt ned, så långt bak vi kan. Och även om vi hjälper, hjälper vi för att må bättre själva. Det finns fan ingen rättvisa. Det är väl inte meningen. Jag är bara så jävla arg.

.

Jag minns varje detalj av ditt ansikte. De små groparna, hur din mun såg ut när du log. Fast det finns inget äkta kvar nu. Vi kan försöka, men allt är tömt. Inte en gnutta samvete att luta sig mot. Inga drömmar om luftslott som kan rädda oss nu. Vi står väl här, och tystheten har blivit vår bästa vän. Jag lyssnar på musik, som tar mig tillbaka bara någon minut. Blundar.

Allt annat som skrämmer

Sover till klockan ett, bara för att. Funderar på om jag verkligen kan sitta inne i lägenheten hela dagen, men jag kommer inte på något annat jag har att göra. Kanske borde jag gå på någon utställning i antingen fotomuseet eller det moderna. Både ligger bara några hundra meter ifrån min lägenhet. Men jag orkar inte gå själv dit, kolla själv, ingen att prata med. Det blir utdraget. Samtidigt är jag otroligt besviken på mig själv för att jag inte vågar. Det är inte så svårt att ta på sig ett par skor, gå utanför dörren, ner för trappan och ut på gatan, men tydligen så ser jag det som det ultimata bevistet på att jag inte har någon. Och om man inte har någon är det något fel på mig, och om det är något fel på mig, vill ingen annan prata med mig heller. Givetvis vet jag att ingen tänker så, förmodligen, men det känns så för mig när jag hastigt kollar de passerande i ögonen. Jag vet inte om jag vågar mig ut idag, men jag hoppas det. Bio kanske, då är det i alla fall mörkt när filmen väl har börjat.