Angående något paradoxal politik

Nu är det nog konstaterat, politik kan vara oerhört skiftande, paradoxalt och massa lögner. Jag är helt emot den nya FRA-lag som röstats igenom, att dessutom endast de som inte kommer ifrån Sverige ska kunna lyssnas av är helt absurdt, om inte rent av främlingsfientligt. Anledning till att jag finner frågan paradoxal är att de som tidigare var för en liknande lag, Bodström-lagen, nu är emot, och de som tidigare var emot -alltså alliansen, nu är för. Är det inte härligt hur det skiftar? Hur man glömmer vad man nyss ville få igenom och verkligen stödde, för att sedan när motståndarna kommer med ett liknande skrika och säga ifrån ut till tåspetsarna. Skillnaden mellan Bodström och FRA-lagen är att dem tidignämna aldrig nådde så långt, dessutom var Bodström själv en av dem som nu verkligen har sagt nej. Jag säger inte att det är rätt, eller fel. Bara att det får mig att tappa tron, något oerhört, det är rent av pinsamt. Jag skiter fan i just nu att jag är "politisk" att jag har en "färg" det är ändå pinsamt om man inte ens kan medge för sig själv att dessa två förslag liknar varandra förutom på ett fåtal punkter. Själv tycker jag som sagt att lagen är fel, vilket hela oppositionen nu anser. Men det som jag förfäras över är hur det verkar vara ett måste att vara emot det som motståndarna försöker rösta igenom, speciellt om man tidigare själv stått på andra sidan. Jag skäms, verkligen. Den här lagen, det här spelet som alla politiker spelar, det om något säger verkligen hur demokratiskt Sverige egentligen är.