precis innan natten

Det finns sådana saker som man kanske ibland önskar att man hade gjort bättre, att man hade ansträngt sig lite mer. Det blir så svårt att förstå varför det inte gick, varför man inte kunde, höll ut eller bara försökte. Det finns så mycket saker som egentligen inte går att göra något åt, ändå kan man vända sig om, titta tillbaka och tänka att där gjorde jag så fruktansvärt fel. Ibland gör sådant, just det tänkandet, så fruktansvärt ont, blir helt galen av det. Skulle egentligen kunna älta i evighet, och inte bli något klokare alls. Vissa tankar går inte att ge upp, hur mycket man än försöker. Känns det i alla fall. Det är som att man gång på gång vill såra sig själv, genom att tänka saker, som inte på något sätt går att göra ogjorda. Egentligen så handlar det väl mest om att förlåta sig själv, för att man just den gången kanske handlat fel. Emellertid är det så, att för att kunna förlåta sig själv, vill man att andra ska förlåta innan, och ibland känns det som att det ens inte går att berätta. Då går man där, helt jävla oförlåten. Nätter kan spenderas med att tänka på varför allt gick som det gick, varför jag inte gjorde det bättre. Stirra upp i taket och följa träådror i hopp om att finna någon slags tröst i det. Kolla i varje hörn, om och om igen, för att se om något nytt, som kan distrahera mig har dykt upp, Det blir i längden svårt att förstå, varför det inte går att säga, visst, det var fel, men det är över nu, slut, det finns inget mer du kan göra. Förmodligen blir det för svårt att ens medge för sig själv att det kanske inte finns någon ny början, det finns ingen andra chans. Även om ingen annan förlåter dig, är det trots allt viktigast att förlåta sig själv.

Kort, koncist

Idag på tv:n sade de:

Och nu så var han färdigröntgad.

Varav min moder blir till synes upprörd och tyst, varpå hon säger:

Sa de verkligen, färdigrunkad...?

Nej mamma, det sa de inte.