Bara för att

Ville bara säga att nu ska jag kolla på antikrundan och det är kulturellt och intelligent och allt sådant. There is still hope!

Lets go to Sweden

Dåliga tv-program. Sådana finns det många av. Fast det värsta är väl att jag faktiskt tycker de är skitbra. Varje gång jag slår på tv:n och det är något som heter: Hollywoods badguys, eller liknande kryper jag upp lite extra i soffan och ler förnöjt. Samtidigt skäms jag så oerhört mycket. Det är ju trots allt inte meningen att jag ska tycka om dem, jag borde kolla på nyheterna och läsa Kafka istället. Men jag orkar inte, jag älskar intelligensbefriandeprogram, jag kan nog sitta och kolla på dem hela dagarna, med en ångest som ständigt växer visserligen, men jag älskar det likt förbannat.

Det är väl inte så att jag kollar på tv nonstop, men väldans mycket, speciellt på skräp. För det är skräp, jag får egentligen inte ut något av det alls, faktiskt, bara det att jag slipper att tänka. Det kan dock var nog så skönt, men ändå. Läs en bok brukar min mamma säga, när hon ser mig sitta fastklistrad vid ännu en såpa. Jo tänker jag, det borde jag, men gör jag det? Nej, jag sitter kvar och njuter, tänker att den där boken kan jag ju läsa sen.

Måste lägga till en sak, att jämt när jag ska börja läsa en bok, glömmer jag den hos mamma eller pappa och så måste jag börja om en massa gånger. Så när jag läst en halv bok sisådär tre gånger ger jag upp och är besviken på mig själv i några dagar.

Jo, jag är rätt hopplös. Men jag önskar att jag var en sådan som inte kollade på tv alls, inte satt vid datorn (jo lite vid datorn, men då skulle jag bara skriva mail och rädda världen). Jag vill vara en sådan som läser en massa böcker, är oerhört bildad med världens största ordförråd. Det är väl inte så svårt att ändra i och för sig. Men, jag orkar inte, jag är helt jävla orkeslös. Jag tänker liksom alltid att jag tar det där på nästa lov. Fast, då är det ju bara ännu mer tid till tv-tittande.

Nu kanske det låter som jag kollar på tv hela, hela tiden. Fast det gör jag ju inte. Bara nästan.

Jag och min vän

So long ago, it all meant much more than this.

Jo, så kanske det är. Fast så är det väl hela tiden antar jag? Men det är synd hur man tappar en massa vänner, tappar kontakten, glider ifrån. Det här med att glida ifrån är egentligen bullshit, tycker jag. Bara en massa lama ursäkter. Jag hatar dåliga ursäkter, även om jag själv använder mig av dem hela tiden, för mycket. Alltid.

Ja, jag har en dålig dag också. Då får man klaga på allt som går att klaga på. Som att man måste betala avgift för att gå på statliga museum, att kollektivtraffiken är för dyr, och blir dyrare, att man kanske inte är tillräckligt snygg (arg på mitt DNA alltså), att allting känns så jävla förjävligt, att ingen förstår mig, att jag är så jävla ensam (jag är inte det men det känns så skönt att bara fortsätta när jag håller på), att alla modebloggar är så pretantiösa. Att ingen vet vad pretantiös betyder, att vi har monarki, att det finns så jävla mycket orättvisa, att lärare inte kan sätta tillräckligt bra betyg, att man har så jävla mycket för mycket, att man saknar så det gör ont, att folk inte vill betala skatt, att Bush är så jävla dum i huvudet, att jag svär för mycket. Att jag inte pluggar, att inte någon läkare kan förstå vad som är fel. Att hela allt känns så fel. Att jag bara gör det mer komplicerat för mig.

Alltså, det finns mycket att klaga på. Och jag ska fortsätta hela dagen.


(Jag vet, det finns de som har det sämre, men det tänker jag skita i sisådär fem minuter, och det får jag, för annars brukar jag tänka på det också, ungefär hela tiden, Ja, man kan tänka på flera saker hela tiden, min hjärna har stora kapaciteter!)

To Kevin

Since you probably read this, I will write this just for you. And everyone who does not understand. And you know, I miss you, and I always do. My life, right now, feels like a big mess. And I don't really know why, or I do, but there's nothing that I want to write here. You know that you are one of my best friends, and I love you, Je t'aime. You know that right? And you always listen to me, when no one else does. But the best is, that you have always been there in the same way, and I hope that it will stay like that for a while. Because you are so special for me. Just so you know..

I miss you.

Bisous....

Jo, precis

Det är ju inget av det här som spelar någon roll sedan. Jag förstår inte varför man bryr sig så himla mycket egentligen. Om några månader kommer jag ens inte komma ihåg att jag kände såhär alls. Det är väl jävligt jobbigt i sig. Men vad fan, jag klarar inte av att skita i allt, även om jag försökte, och jag blir så fruktansvärt arg på de som gör det med. Jag begär så jävla mycket av alla andra, ibland för mycket. Trots allt, man kan ju bara ändra sig själv. Fast det går inte så bra det heller faktiskt. Jag borde ha lov hela tiden. Nästan i alla fall.

Mmm, och just det, förlåt. Jag kan inte göra så mycket mer åt det heller, faktiskt. Sen så blir det lite mycket ibland. Liksom. Förresten är liksom ett av de bästa ord jag vet, liksom. Det känns så bra i munnen. Liksom, det är lagom.

Särskrivningar har jag börjat med, utan att jag förstår det själv. Jag hatar särskrivning. Och när folk ska säga något och inte gör det. För jag är sjukt jävla nyfiken, så då blir jag så jävla förbannad. Faktiskt.

Hur som helst. Inget av det här spelar nog ens någon roll om en vecka. Men egentligen, vad gör det? Bara en liten grej. Som betyder något för mig. Men det är desto fler som ens inte vet vem jag är. Så egentligen. Det är väl inte så jävla hemskt det heller. Fast det är rätt jobbigt ändå.

Och du, det är inte så farligt

Jaha, jag vet inte riktigt vad ni som läser detta gör när ni har ångest, om någon nu läser alls. Men jag köper en massa onödiga saker. Det stämmer inte med något alls faktiskt, hur jag vill vara eller hur folk kanske ser mig för den delen. Idag köpte jag massa saker och jag vet inte riktigt varför. Efteråt kände jag att jag mådde lite bättre dock, men ändå, nu har jag ju ångest för att jag har bränt så mycket pengar. Jävligt onödigt rent ut sagt.

Kändes i så fall bättre att betala en skuld på 120 kr till biblioteket i Tranås, den lilla staden jag bor i, då de inte får särskilt mycket pengar eftersom Tranås politiker tydligen inte tycker att bibliotek är så viktigt. Det tycker jag. Jag älskar bibliotek. När jag var liten brukade min mamma ta mig till biblioteket och låna böcker med/åt mig. När jag var tio läste jag faktiskt Dumas "De tre musketörerna" i originalversionen. När jag sa det till min lärare trodde inte han mig. Sen när han en gång gick förbi mig och mamma (som också är lärare) så sa jag åt henne att säga att jag visst läst den, bara för jag blev så upprörd när han inte trodde mig. Så det så.

Hur som helst, det här med ångest. Stor sådan idag. Mår lite illa för den. Korta meningar. Bra. Ju. Och så vidare. Och så vidare. "Man får inte börja meningar med och", jamen, det skiter jag fullständigt i faktiskt. Det är många mer än jag som gör det. Fint ny inköpt nagellack på fingrarna ändå, och det kostade bara 20 kr. Fast, vad ska jag annars göra när jag har ångest? Resa världen runt? Synd att jag inte har de pengarna bara.

Inget kul alls behöver man vara

Listen to me, mum, if you want to fix this, you have to listen!
Så säger ju Doktor Phil. Men jag vill helst slå honom, för jag tycker att han är så jävla dum. Men när jag var liten tyckte jag att allt han sa var så fruktansvärt smart och lite ville jag nog bli som honom. Men nu har jag kommit på att det är så otroligt synd om hans fru, som alltid måste sitta där och se glad och förstående ut, medan hennes man gör karriär. Och hon ler bredvid. Stackars henne tänker jag då. Därför vill jag sparka Doktor Phil på smalbenet och skrika jävla gubbjävel, du fattar inget alls. Stackars de som är med sen, tror att allt ska bli bra, eller så söker de bara berömmelse. Finns det ens något bra på tv nuförtiden? Inte ens filmkrönikan är som den var. Jag saknar Sunes Jul och allt sådant. Jag saknar livet som det var innan, innan jag tyckte Doktor Phil var dålig, ja, innan han fanns faktiskt. Jag saknar att inte kunna säga exakt som jag vill. Jag saknar att kunna sova och känna att jag duger. Ja alltså, jag duger. Men det är så jävla mycket man måste prestera hela tiden.

Så kanske Doktor Phil också känner.