Jag var kär, och han var den finaste ursäkten som jag någonsin haft. Förbisåg allt det som jag borde och skulle göra, låg mellan prassellakan och diskuterade framtid, lanthus och att de fina färger vi ser vid solnedgången egentligen bara är föroreningar. Han sa att jag var för pessimistisk, och att mina kanter var stötta. Jag trodde att han var den enda som kunde slipa ned dem. På nätterna när han sov låg jag vaken och lyssnade på hans andetag. Han drog mig tätt intill sig i sömnen. Han var som finast mellan mina lakan, och jag var lyckligast när jag låg bredvid.
Vi levde i våra egna drömmar och jag gick upp tidigt på morgonen, gjorde kaffe som jag bar in i sängen. Försökte sätta mig så hårt i sängen som möjligt, så att han skulle vakna. Gnugga sig i ögonen, inte säga något, en perfekt tystnad och för starkt kaffe med 5 sockerbitar i. Fast bara i smyg. Jag läste DN kultur, och han undrade vem som egentligen läser varenda sida i en tidning och tog kulturdelen när jag var klar för att läsa serierna längst bak.
När vi gick bredvid viskade vi hemligheter i varandras öron. Satt på parkbänkar och hittade på hela liv om de människor vi såg. Jag sa att rynkor var det finaste som fanns. Han svarade att jag var hans finaste rynka. Tittade ner i sanden och gjorde cirklar med mina skor. När jag inte kunde andas tryckte han mig extra hårt i handen. Vi åkte bil på småvägar och stannade för att jag ville springa barfota i gräset. Om kvällarna satt vi i nedsuttna soffor och drack te som blivit för starkt för att tiden glömdes bort. Sprang ut i sommarnatten och skrek ut vår rädsla.
Den evighet som vi trodde fanns bara för oss. Vi var mer än vad vi ville. Han var min olycka och jag var hans.
