Bara en tanke

Ibland blir jag ledsen, eller lite vemodig om inte annat, när jag tänker på alla de människor jag dagligen passerar, som jag aldrig kommer ha något att göra med, i vars liv jag aldrig kommer bli involverad. Det kan verka patetiskt men det gör faktiskt lite ont någonstans i mig när tanken slår mig. Att jag skulle få ut så mycket, och kanske bli en så mycket bättre människa, om dessa människor bara kom in i mitt liv. Dock berättade jag om denna tanke för en vän, som sade att det skulle ju ta flera hundra år att kunna lära känna de som man skulle passa ihop med, och det är nog inte så roligt det heller. Och jo, det är sant, men ändå, tanken är lite sorgligt. Alla de människor man likgiltigt passerar, vilka kanske är precis som jag, eller som skulle kunna förstå mig, som ingen annan. Emellertid känner jag, att nu är jag här igen, utan att leva just nu och allt det där. Fast det är förmodligen lättare, att tänka på allt annat, som inte riktigt hör hit, och det kanske behövs, det också, för att göra vardagen lite lättare, trots att tanken i sig, kanske inte är så lätt utan snarare dyster. Men det kanske är det som behövs, en dyster tanke, för att väga upp den lite dystra dagen.

Det handlar inte om att fånga dagen

Ibland tänker jag att livet inte är speciellt storslaget, att det inte finns så mycket att hämta från det. Dock tänker jag detta, utan att tänka att jag vill dö eller något sådant, det är mer att det verkar vara så att i alla fall jag förväntar mig för mycket. Jag väntar, vilket om man läst bara några inlägg längre ner, på att jag ska gå ut, och få flytta, flytta ifrån Tranås och all den ångest som jag inbillat mig finns i staden. Emellertid har jag idag tänkt till lite, och insett att det finns så mycket fint i denna gråa 50-60-tals stad också, fina människor framförallt, och dessa tar jag nog inte ens tillvara på så mycket som jag borde, för allt jag tänker på är att komma härifrån. Det verkar vara så för mig, och jag vet att jag nog sagt det innan, men som att jag glömmer att leva nu, att jag bara ser allt det här som ett stort måste, som snart är över och det gör att jag ens inte ser allt det vackra. Framförallt blir jag väl besviken på mig själv, för att jag uppenbarligen tror att allt ska vara så fruktansvärt bra jämt, att det är det normala, men så är det inte, inte alls. Livet är inte till för att vara enkelt, och det är nog det som är själva tjusningen också, att inget är särskilt lätt. Det är nog inte meningen att man ska må bra hela tiden, men inte dåligt för den delen heller. Det jag vill säga är nog att livet inte är så svart och vitt egentligen, trots att många nog vill se det så, bara för att det blir lättare. Det finns inget så lätt, som bra och dåligt, lätt och svårt, snygg och ful. Allt är mer en enda stor röra, men en fin röra, av sorgsna människor, glada, kära, lyckliga, besvikna. Det fina är nog att allt ändras, att man inte behöver vara samma hela tiden, att mycket kan ändras, väldigt snabbt med. Och det som händer, det behöver inte vara fint eller roligt, utan så jävla hemskt, det kan göra så ont att man inte kan andas, men, det är en del av livet. Livet är inte till för att vi ska få det enkelt, livet är väl inte till för något speciellt alls egentligen, utan vi är nog mer till för att göra livet speciellt för oss, i den mån vi kan.

Det handlar inte om att fånga dagen, utan att inte låta dagen fånga oss.

Nostalgi

Jag har kollat igenom massa saker jag skrev när jag var 16, visserligen inte så stor skillnad från 18, men ändå, jag undrar ändå hur jag tänkte. Eftersom min läsarskara ändå inte är avsevärt stor, tänkte jag, att även andra kan ta del av en 16-årig Agnes, som kanske inte skiljer sig speciellt mycket från idag, men som ändå tänkte annorlunda

1.
Och om du står här, kan jag stå bredvid? Jag kan viska i ditt öra, och berätta om vad som hände idag. Snurra en hårtuss runt mina fingrar och säga att det finns bättre saker än det här. Jag kan lyssna på när du pratar om hur du tänker, och vad som gör att allt går runt. Vi kan ligga ner, och kolla på när himmlen åker förbi, känna att så mycket mer än det här kan vi inte ha gemensamt, men ändå veta att det räcker. Vi kan gå på promenad, utan att egentligen känna att benen rör sig. Vi kan skiljas vid grinden,

där vi bara blev du och jag.

2.
Jag kommer ihåg den tiden då jag tyckte att du var det bästa som fanns, och världen låg för våra fötter, då allting rörde sig lite mer än vad det gör idag. Då alla andra verkade vara svartvita för det var bara vi. Trots att det då verkade så bra, så ändrades det mesta från hur allt var. Det känns inte längre lika lätt, att kolla på dig, när man minns och undrar hur allt hade varit, om det fortfarande var som då. Men jag vill helst inte erkänna att du faktiskt fortfarande finns kvar i mina tankar, och att jag saknar alla de dumma saker som du kunde göra ibland, för det är starkast att vara svag.

Men jag tror inte, att det är en sån dag, idag.

3.
Jag älskar din hand
Mot min kind

Fast bara ibland

ibland älskar jag din hand
ibland mot min kind.

4.
Jag har kvar dig, på min mail
Bara för att jag tror, att någon gång
kommer jag att skriva
som allt annat jag aldrig gör

Det handlar kanske om att inte vilja släppa helt
men vem vill egentligen släppa taget?
Jag saknar dig väl inte sådär fruktansvärt
fast ibland vaknar jag ändå, och önskar du var där.

Jag raderade ditt nummer från min telefon
kände att nu släpper jag, behöver inte mer.
Fast jag har ju ringt det så många gånger nu
ändå
Och lägger på, precis innan du svarar.

Igår tog jag tagit bort alla bilder på dig och mig
till och med den som vi alltid skrattade åt
För den betydde nog mer, än allt det andra.
Trodde nog att det skulle bli lättare.
Med mindre att tänka på



Jag tyckte även om att skriva meningar som var kodade för mig
(ps. måste erkänna, 3 och 4 skrevs när jag var 17, blir man annan på ett år? ds.)

1. I slutändan är det bara fiktion
2. Nej inte för mig heller. -tack!
3. Jag tror ingen riktigt kan förstå hur vackert det är
4. Att leva alltid, är liksom lika omöjligt som det just nu.
5. Och de föll, så jävla hårt
6. Någon som ger mig en käftsmäll
7. Jag är ett dimmoln
8. När jag drömmer blir jag ett helt land som slåss mot mina känslor.
9. Du är så vacker när du ligger mellan mina lakan
Och jag är så lycklig när jag ligger bredvid


Tror inte man ska förstå vad jag menar, fast om någon skulle göra det, är det väl bara positivt, kanske.
Där slutar jag, för idag, nog med nostalgi för den här gången.

Morgontanke

Jag flyr till samma ställe, varje gång när vardagen blir för ensam, tråkig, trubbig, när det gör för ont. Och när jag drömmer om hur bra allt kommer vara, blir jag rädd för att det kommer bli en pannkaka av allt. Att jag inte alls kommer vara lyckligare än nu, att det inte kommer att hjälpa att bo utanför Skandinavien. För vem har sagt att det inte är lika kallt där? Att det inte finns lika många brustna hjärtan, ensamma människor, samma krav, samma längtan, drömmar, allt det som aldrig riktigt händer. Jag är så rädd, för att inget kommer ändras, för om det här är allt, vet jag inte om jag tycker att det känns så lockande, att fortsätta hela mitt liv med att längta, dö längtandes. Jag vill också cykla, flera kilometer, hur kallt eller varmt det än är, i vilket väder som helst, och bara titta mig omkring, på människorna, veta att jag är nöjd, för en gångs skull. Våga sitta helt ensam på caféer, inte bara för jag måste, utan för jag vill. Våga ringa alla telefonsamtal som jag hela tiden skjuter upp, bara sådär. Jag vill också kunna bli räddad, av någon som verkligen förstår mig, som kan lyssna på allt det jag har att säga, som kan låta mig ligga i sitt knä, tills att det andra försvinner. Fast egentligen vill jag nog slippa bli räddad överhuvudtaget. Jag vill rädda mig själv, ligga i mitt eget knä. Och det är nog det jag är rädd för, att bara för jag flyttar, så kommer det inte hjälpa, jag kommer vara samma osäkra person, som sitter ensam i ett litet rum och ångrar sig med hela kroppen. Sitta där och kedjeröka, bara för att det inte finns så mycket mer som jag vågar göra. Ingen som kommer och hälsar på mig, trots att vi avslutar varje samtal med att "vi måste verkligen ses snart" men sen hade ingen råd. Och den vän jag hade där, kommer ju inte vilja umgås med mig hela tiden, det förstår jag, men tänk om det inte finns någon mer. Om det inte blir något över. Jag vill inte sitta där, och längta, jag vill tänka att jag har allt, i alla fall allt det som jag behöver just då. Jag kan sitta och fantisera, hela dagar, utan att ens märka att tiden gått, men nu vet jag inte om jag vågar bygga upp massa luftslott, som kanske bara pyser ur när det väl gäller. Men jag tror ändå, att jag kommer fortsätta tänka på hur jag ska stå i min franska balkong, varje morgon, och titta ut över staden, och andas luften som om det inte fanns någon annan, luft med alla avgaser, olycka, misär, ensamma människor, men också alla de saker som jag längtat efter, att kanske för första gången vara helt själv, utan att luta sig bakåt på någon. Jag är jätterädd, något så oerhört, jag ska göra det, bara att jag inte vet om jag vågar, det känns så stort, helt plötsligt. Kanske för att jag tror att det här kommer förändra hela mig, kanske borde jag bara tänka, att då, kanske, om jag har tur, kommer det bli lite bättre. Fast det känns skönare att bygga luftslott ändå, trots det.