onsdag 28 november 2007

Du är min räddning

Jag borde inte sitta här, jag borde studera lite samhällskunskap. Jag är skjutit upp det hela veckan. Och den enda anledning till att jag inte gör den, är att jag är för glad. Ja, jag är inte nere alls, utan bara, så himla, oerhört glad. Och det är ju skönt i och för sig, men jag måste verkligen ta mig i kragen och göra något åt det. Men nej, det händer inte. Jag sitter mest ner, lyssnar på Kaizers Orchestra, är glad, och dricker te. Livet som det ska vara?

Sen önskar jag att jag inte var sådan, som måste vara så extremt planerad av mig. Man mår nog inte bra av det heller. Eller, jag är inte planerad, jag vill vara extremt planerad och mår dåligt för att jag inte är det. Sen är jag väldans glömsk, jag glömmer nästan alltid att ringa folk när jag sagt att jag ska göra det, men samtidigt, så svårt är det väl inte att ringa själv, eller?

Ja, och sen är jag feg också, för den enda lektionen jag har imorgon är matte, och jag övervägde länge att skriva en lapp till min lärare, för jag inte vågade gå upp till hans lektion och knacka på och fråga om jag kunde jobba hemma (vilket jag vet att jag skulle få om jag frågade). Det var inte det att jag inte vågade prata med honom, utan det att jag hatar när man knackar på och en helt okänd klass stirrar på en, sånt gör att jag får jätteont i magen. Tillslut tvingade jag en vän att hänga med, väldans snällt tyckte jag. Så jag frågade ju sen trots allt, och slapp gå, så imorgon är jag hur som helst ledig hela dagen!

Grejen är att det känns som att jag är för glad, och därför försöker jag hitta saker som ska göra mig mindre välmående, och det finns saker som trycker på lite, men inte så de påverkar det stora hela. Jag tänker mer, att ja, det är sådant som händer. Kanske har jag helt enkelt blivit en jävligt positiv människa, och det borde jag ju glädjas över, och det gör jag med. Som tusan.

Bra saker just nu:
  • Snön, (egentligen hatar jag snö, jättemycket, men nu tycker jag bara det är fint).
  • Att gå hem 5 kilometer (på grund av det som står ovan, snön, det är så vackert).
  • Kylan (Ja, jag tycker om att frysa just nu, det blir desto mysigare när det är varmt).
  • Te! Jag dricker det hela tiden just nu, lever nog mer på te än mat.
  • Positiva Agnes (Alltid bra)
  • Böcker (Dricka te, och läsa, nästan det bästa just nu)
  • The Moldy Peaches (de ger mig rysningar).
  • uTorrent (Jag har lärt mig att ladda hem)

Oj, nu kom jag precis på varför jag är så himla glad, det är för att jag blev lite halvdeppad mitt på natten, och skulle se allt ur bra synvinklar, det slutade visst aldrig. Jag tycker nästan det är bra att vara skitstressad för jag inte riktigt gör min samhällskunska, för då har jag ju något att göra sen i alla fall.

onsdag 21 november 2007

Att vara mer

Jag tror inte, att man uppskattar livet, på det sätt man borde. Det känns som att allt går ut på att sträva efter något som ens inte riktigt finns. I alla fall för mig. Att jag kämpar, och kämpar, men helt ärligt vet jag inte för vad. Jag vet inte varför jag ständigt försöker, varför jag ställer krav på mig själv, varför jag inte riktigt kan känna mig helt nöjd. Ibland kan det kännas som att jag glömmer bort att leva, att andas, att vara, att ta tillvara på det som verkligen betyder. Jag är rädd för att dö, och komma på att jag aldrig varit nöjd, och att jag borde uppskattat det jag fått mycket mer.

Jag tror inte att de här stora sakerna, som giftermål, är det som egentligen gör en lyckligast, utan det är nog de där små sakerna, som vi ens inte märker, som man kanske inte förstår sig på. Som ibland när jag är ute och går, så ser jag att något är så fruktansvärt vackert att jag måste stanna upp och kolla, och efteråt har jag en känsla av lyckorus, i hela kroppen. Men det finns nog mycket mer sådana tillfällen, som jag ens inte lägger märke till. Sådana här vardagliga saker, som man inte saknar förens de är borta.

Jag kräver inget stort av livet, egentligen, utan bara små saker, som en cyckeltur, eller bara kolla på tv med någon, känslan av att vara trygg är viktigare än känslan av att känna att man har hela världen i ens händer. Det är de små sakerna som verkligen betyder något, men jag vet inte om jag uppskattar dem tillräckligt just nu.

måndag 5 november 2007

Behöver man hänga ihop?

Jag vet inte varför, alls, men jag älskar att kolla på hjärnlösa program (inte bara, men ibland) och det är så himla skönt, att slippa tänka, och slippa gå från tvn när det är klart och grubbla och ha ångest efteråt. Jag tycker om program som man får ut något av också såklart, men ibland, så är det helt enkelt så himla skönt att bara slippa.

Men sen tycker jag lite synd om hela Usa, för de har mest bara hjärnlösa program, och nästan inga samhällsnyttiga. Dessutom har de inga kanaler som svt, alla är komersiella (eller väldigt, väldigt små). Jag vill verkligen inte att svt ska bli komersiellt, eller (Sveriges Radio heller), för jag tror att om de blir det, tappar de sitt värde. Och jag älskar att kunna kolla på ett program utan att det kommer massa reklam emellan. Reklam är ju mest till för att hjärntvätta folket.

Samtidigt tror jag att om svt försvinner, är det större chans att allt går för långt, att vi kanske får en egen liten Fox-kanal som Presidenten styr, som i Usa, det är ju underbart, att bli helt felvriden av att se på nyheter, för man är inte källkritisk när man ser nyheter på tv, man går på allt, i alla fall jag. Och om vi fick en sådan kanal, skulle man ju lätt kunna få folket att stödja en, och gå på nästan vad som helst. Ibland undrar jag till och med, om man kan säga att Usa är en demokrati, visst de har fria val, men att registrera sig, på det sättet, och hur de ibland lyckas stänga ute folk från valen är väldigt onödigt. Dessutom är partierna ganska lika, och för många är det som pest eller kolera, eller nästintill.

Hela Usa är så jävla korrumperade att jag får ont i magen, det är ju så tydligt, men ändå inte, jag blir bara så arg, samtidigt som jag tänker vad kan jag göra åt det. Åka till vita huset och sparka Mr. Bush på smalbenet, eller ta han hårt i ena örat, och säga: You have been a very, Very, naughty boy Mr.President, say I'm sorry! Varpå han skulle avgå och be om ursäkt för allt, och återkalla alla trupper i Irak, men så funkar det ju inte i verkligheten, tyvärr. Dessutom, för ren fakta, mer amerikaner har dött på grund av striderna i Irak, än i själva 9/11, det säger ändå något om hur fruktansvärt sjukt och hur enormt onödigt kriget är.



Förresten så tycker jag att, personligen, jag nu faktiskt har skapat den perfekta skivan, den är verkligen ultimat, en såndär höstskiva som man bara lyssnar på om och om igen, och musiken är lite ledsen, men jag blir ändå glad av den, faktiskt. Den är så superbäst, ja enligt mig, så nu ska jag dela med mig av dess innehåll:
  1. Crosses - José Gonzáles
  2. Everybody's Gotta Learn Sometime - Beck
  3. Set The Fire To The Third Bar - Snow Patrol
  4. Sunrise, Sunset - Bright Eyes
  5. Hello Benjamin - Melpo Mene
  6. Sky Phenomenon - Jens Lekman
  7. Upp, upp, upp, ner - Bob Hund
  8. Creep - Damien Rice (jag vet, det är inte han som gjorde originalet)
  9. Where Does The Good Go - Tegan and Sara
  10. Mad World - Gary Jules

fredag 2 november 2007

Andas

Just nu, vet jag inte riktigt hur jag ska må, för det finns de saker, som jag blir så otroligt glad av att tänka på, nästan så det spritter i hela kroppen, och bara jag tänker på det så ler jag, liksom. Sen samtidigt, finns det sådana saker, som nu hänt. Som gör mig så orolig, rädd, och helt enkelt tom, och när jag tänker på det får jag svårt att andas, då känns det som att varje andetag är som att gå flera mil med en ryggsäck med massa sten i. Fast om det inte var, alla de sjuka saker som hände nu, då skulle jag kanske inte uppskatta de otroligt bra sakerna heller. Eller så jämnar de mest ut min vardag, för att bilda den vanliga gråa massan.

Ibland appropå ingeting, eller kanske appropå den titel som jag valt, så glömmer jag bort att andas. Ibland kan jag sitta, med att göra, tja, vad som helst, och komma på mig själv att ta världens sipp efter luft, för jag liksom glömt det, och inte fått nog med syre. Samma sak kan hända mitt i natten och så vaknar jag av att jag inte kan andas, när jag kommer på att jag visst kan det, bara att jag inte gör det. Och den senaste tiden har jag börjat fråga mig själv om detta är farligt?

Hur som helst, jag är kanske blank just nu, fast det är jag ju inte alls, bara känslomässigt förvirrad. Liksom.

Det som är viktigast är ju ändå att andas.