Jag tror inte, att man uppskattar livet, på det sätt man borde. Det känns som att allt går ut på att sträva efter något som ens inte riktigt finns. I alla fall för mig. Att jag kämpar, och kämpar, men helt ärligt vet jag inte för vad. Jag vet inte varför jag ständigt försöker, varför jag ställer krav på mig själv, varför jag inte riktigt kan känna mig helt nöjd. Ibland kan det kännas som att jag glömmer bort att leva, att andas, att vara, att ta tillvara på det som verkligen betyder. Jag är rädd för att dö, och komma på att jag aldrig varit nöjd, och att jag borde uppskattat det jag fått mycket mer.
Jag tror inte att de här stora sakerna, som giftermål, är det som egentligen gör en lyckligast, utan det är nog de där små sakerna, som vi ens inte märker, som man kanske inte förstår sig på. Som ibland när jag är ute och går, så ser jag att något är så fruktansvärt vackert att jag måste stanna upp och kolla, och efteråt har jag en känsla av lyckorus, i hela kroppen. Men det finns nog mycket mer sådana tillfällen, som jag ens inte lägger märke till. Sådana här vardagliga saker, som man inte saknar förens de är borta.
Jag kräver inget stort av livet, egentligen, utan bara små saker, som en cyckeltur, eller bara kolla på tv med någon, känslan av att vara trygg är viktigare än känslan av att känna att man har hela världen i ens händer. Det är de små sakerna som verkligen betyder något, men jag vet inte om jag uppskattar dem tillräckligt just nu.
1 kommentar:
och det är så jobbigt, när man tror att man måste vara med rätt person för att kunna uppskatta tillfällena. någon som alltid kan vara rätt liksom, vem är det?
Skicka en kommentar