Lämpligen bör jag nog skriva att skolan har börjat igen, jag får inte de ämnen jag vill, har för mycket poäng, har köpt en ny kalender. Men det tänker jag inte, inte alls. Ärligt talat vet jag inte alls vad detta kommer att leda till, inte alls. Emellertid är det visserligen rätt mycket man inte har någon aning om, inte var det kommer sluta eller var man kommer hamna. Helst skulle jag vilja skriva ett brev till mig, som jag kan läsa när jag blir äldre så att jag inte ska glömma alla de saker jag faktiskt trodde på, förmodligen skulle det innehålla saker som att: Du får inte bli för borgerlig och glömma bort allt du trodde på när du var yngre, om du skaffar barn måste du verkligen ha tid till dem (något jag är rädd för att jag inte kommer ha, för jag kommer arbeta så mycket) Bli inte hemmafru! Flytta aldrig tillbaka till Tranås igen, tänk på hur liten och osäker du var och hur mycket du gillade anonymiteten i större städer. Ps. Du får bo i ett litet trähus på landet om du måste, men då måste golven knaka. Ds. Lär dig ryska, för det har du alltid viljat. Tänk inte som du gjorde när du var yngre att det var försent för att lära dig nya saker, det är bara löjligt, osv, osv.
För övrigt läser jag just nu brott och straff, boken som jag alltid sagt att jag ska läsa, och ja, jag känner mig jävligt duktig. Lite iallafall.
Emil, det här var nog mest till dig, något vettigare kommer inom en snar framtid.
