Äsch

Ibland längtar man efter saker, längtar med hela kroppen. Så mycket att det ibland känns som att man ska gå sönder. Sen händer det där man längtat efter, och man känner inte ett skit, blir helt nollställt, och kommer på att det var ju inte så bra alls, inte det minsta lilla. Blir nästan besviken för att det var inte mer, den där känslan av lättnad kom inte, allt det som skulle bli så mycket bättre kom aldrig. Man har bara gått och längtat och längtat att man kanske glömmer bort varför man längtade. Det blir liksom nästan fyllt av en massa annat, som tar bort det där som är så fint. För oftast längtar man ju efter att fina saker ska hända en. Oftast. Ibland kan man längta efter att någon ska göra slut, bara för att, för att man kanske är lite elak och dålig. Eller så är man bara mänsklig. För mer är vi ju inte, vi är väl bara mänskliga? Människor är elaka, och de längtar, hela tiden längtar vi, efter allt möjligt. Men det här med att längta så himla mycket, så man nästan spricker, det går liksom till överdrift och man glömmer allt det andra som kan vara så vackert. Om man hela tiden längtar, efter en massa saker som kommer sen så glömmer man ju att finnas nu. Dessutom finns aldrig nu, för nu har redan passerat. Alltså är det viktigt att vara just nu. Nu. Nu. Nu! Det är som nu, när jag fyllde arton, hur mycket hade jag inte längtat tills jag fick göra det där som artonåringar får? Har jag gjort något av det än? Nej. Det var inte värt något alls att fylla arton, istället får man en massa ångest för att man borde ta körkortet nu, borde veta vad man vill och vem man är. Så i två månader åtminstone har jag gått och längtat till något så mycket att jag nästan glömt bort allt det andra som var då. Det blir aldrig som man förväntat sig, och trots att det kanske är nära så duger det inte. Man har väl för höga krav på verkligheten, kanske har sett för många filmer från Hollywood och trott att allt ska vara som där? Kanske har läst för många tidningar om människor som lever det perfekta livet? Kanske läst för många bloggar om människor som har allt, och aldrig nämner något dåligt? Det är så, att man längtar efter något andra har, men, den enda man kan jämföra sig med är i slutändan en själv. Och det är hemskt på något sätt, att man aldrig blir riktigt nöjd.

Just because I don't say anything

Som att älska varenda misstag, hålighet,
varenda brustna hjärta, varenda sorg.
Som att älska att älska
Att älska på taken
Och det snöade så mycket, tänkte du
men älskade att älska

Bristningar är på gränsen
Och vi älskar gränsen
och vi älskade att gå över
under, på, förbi
Och vi älskade att älska

Gjorde vi?

Tell me

Gud skapade Adam och Eva, men vem skapade Gud?

Less is more

Verkligheten finns här, omkring oss.

Om att vilja vara mer.

Det som förmodligen är det värsta med människor, är att vi fullkomligt älskar andras olycka, nej det gör inte jag tänker du nu, men jo, det gör du visst. Vi säger om till exempel någon säger att grannen har vunnit 1 miljon på lotto, då blir man avundsjuk, speciellt när han kommer hem med den nya fina bilen, och alla de semestrar han talar om, där barnen hade det så trevligt, och alla fester de var på, med de goda drinkarna. Jo, då sitter man där, och tänker, fan, det borde varit jag som vann den där miljonen på lotto, inte den där jävla typen till mallgroda. Man kan inte glädjas, och tänka kul för honom, och sen inget mer. Man kan ju tänka, kul för han, men han har det ju inte så bra med frugan, haha! Och så säger man att man nu har vunnit, som att det var något slags spel om vem som var lyckligast, vem som hade bästa familjen, bästa huset, bästa barnen, bästa bilen, bästa mannen/hustrun och så vidare. Livet är en tävling och därför kan man inte glädjas åt andra. "Jag fick 52 på provet", "Ja, men jag fick 52½" och så vann man den tävlingen, med ett halvt poäng. Grattis! Jämt och ständigt frågar man varandra, hur gick det? Ja, hur gick det? Vi älskar de som det går sämre för, för det får oss att känna som att, jo vi kan faktiskt prestera något, vi kanske är värda något på denna lilla sketna jord. Det är väl därför folk älskar att vara elit av något slag, utilisera komplicerade termer, varpå allenast en liten skara kan komprendera. Är man bättre då, om man kan göra så? Ja, kanske lite, tänker man för sig själv och hånler inombords åt de som inte förstår. Desto bättre är det att påpeka något, som någon gjort fel, du har en särskrivning där, stavat fel här, använt dig av ett förskräckligt fult ord där. Fy skäms! Att du inte förstår bättre, stackars dig, stackars arma lilla varelse, stackars dig att du inte är som jag. Man behöver inte vara bra i skolan, nej inte alls, men alla vill ju vara bäst på något, för fy skam, den som är en medelmåtta.