Jag har inte skrivit pa massa lange. Men det ar sa mycket som hant och jag har liksom inte riktigt vetat var exakt jag ska borja och sluta. Hur mycket jag vill saga. Fast antligen, antligen har allt ordnat upp sig och det kanns sa javla skont.
Jag bestamde mig for att aka till Sverige hela sommaren, sade upp min lagenhet tomde den pa alla saker och malade om. Tog bort allt som gjort lagenheten min. Och det var fan hemskt. Jag alskade min lagenhet, utsikten den minimala kokvran, att duschdraperiet alltid trillade ner nar jag duschade sa badrummet blev fyllt av vatten. Inget gjorde nagot, for den var min. Min forsta lagenhet. Nu bor en av mina kompisar dar, sa det ar ju ratt skont, jag kan liksom komma dit ibland och latsas att utsikten fortfarande ar min. Annars ar den inte sig sa lik, lagenheten, andra mobler, hyllor och allt det dar.
Sen var jag i Sverige i tva och en halv manad. Traffade alla som jag saknar, fast anda inte tillrackligt. Sen blev jag dumpad och jag tog det sa javla hart. Blev som ett svart hal i hela mig och det gick liksom inte att tanka. Men jag var sa otroligt glad att vara hemma i hatte hos min pappa. Han var den finaste nagonsin och tog mig att se Harry Potter och lat mig valja tontiga filmer i hyrvideoaffaren. Och nu ar det bra. Det tog ett tag men helt plotsligt gar det att andas utan att varenda andetag river.
Och nu bor jag ihop med den finaste manniskan i mitt liv, Julia, och det ar helt otroligt. Vi har en guldfargad soffa med fransar langs botten. En matta men alldeles formanga vinflackar fran var inflyttningsfest. 50-talskoksmobel fran Emmaus och tallrikar vi fick av en snall tant. OCH! en 15 meter lang balkong. Jag gar pa universitetet och laser franska och traffar andra utlanningar som ocksa hatar grammatik. Just nu ar allt bra. Det borjar bli kallt och det ar okej att stanna inne hela kvallen, ligga i soffan och lasa.
Sen har jag antligen, antligen, antligen bestamt mig vad jag ska gora nu, nar jag blir vuxen och sa. Nasta host flyttar jag till Uppsala och laser internationell ratt. Jag tror det blir bra, det kanns sa. Kanns som att jag behovde 3 ar har for att verkligen veta. Och jag alskar Frankrike, och kanske kommer jag tillbaka, jag hoppas att det inte ar sista gangen jag bor har. Men jag saknar faktiskt Sverige och jag trodde aldrig jag skulle saga det nagonsin, men jag gor det och darfor kanns det bara valdigt ratt.
Sa det var nog allt, mer eller mindre.
