Passiv eld

Jag ska försöka lite mer ofta, men när man ljuger tillräckligt många gånger tror man tillslut på det själv. Det blir så. Försvarsmekanism kanske min psykologilärare hade sagt. Livet säger jag. Egentligen vill jag väl bara ha någon att dansa med, som håller om mig hårt på natten. Fast det sitter liksom som inspikat i väggen. Ibland gör det ont med människor som är snälla. Vet inte rikigt vad jag ska ta mig till, kan inte hantera det alltid. Jag känner mig oinspirerad. Allt kommer inte fram längre, inte som för några månader sen. Om nätterna drömmer jag om tak, solnedgångar och rödvin. Behöver kanske något som bara inte är det här. Den som säger att livet är en fest ljuger. Jag tror inte på att bara man vill något tillräckligt blir det så, det är så mycket annat runtomrking. Inte för att det hade varit bättre så, men det känns bara dumt att tro det. Mina ben gör ont när jag sitter för länge, och du skaver när du kommer för nära inpå.

Flyter

Ibland kan det hända att man tappar lite fäste. Fokus liksom försvinner och allt blir mycket suddigare. Kan inte ta tag i något fullt ut, det känns som att glider ur mig hela tiden. Jag känner mest för att ligga på golvet och låta allt passera i ultrarapid. Det är fint. Världen ser annorlunda ut idag, jag känner mig inte samma. Det kanske har hänt något. Emellertid brukar jag nog känna såhär. Jag är inte här, just nu. Tror jag. Evigheter skrämmer mig. Det kanske behövs lite mer distans, för att räta ut saker. Om någon drömde om mig. Känner mig klarvaken hela tiden trots att jag tror min kropp snart ska falla av trötthet. Behövs förmodligen inte så många fina ord som man tror, för att klara av det. Kanske lättare. Finns en förfärlig massa teorier, men jag tror nog inte att någon egentligen förstår, vad de själva pratar om. Ingen lyssnar nog fullt ut, inte ens på sig själv. Lyssna mer. Idag. Nu är aldrig nu. Det är också jobbigt. Passerar bara förbi utan att man hinner tänka efter. Idag har jag dock tänkt efter tillräckligt. Jag tror det. Tom på ord.