Sådana dagar som det borde finnas mer av

Oj, det kom sådan konstig känsla idag, jag kan inte riktigt förklara. Men det kändes på något sätt som att jag förstod mer, nu. Än innan. Och jag kände mig liksom, lite mera lycklig. Det blev bara så övervälmande. Och jag vet liksom inte riktigt vad jag ska ta mig till. ta min lycka och sprida den till hela världen?

Det spelar ingen roll riktigt, varför den kom, trots att jag vet det, det bara känns så oerhört bra. Liksom.

om att vara.

Jag har tänkt, så oerhört mycket, eller det gör jag väl mest hela tiden. trots allt. Men någon gång måste väl allt det här förståendet, och förlåtandet ta slut. När har en människa inte mer att ge? Det måste ju vara många, som tillslut helt enkelt bara förlorar tron på mänskligheten, hur många svek kan man gå igenom innan man bara, ger upp?

Och jag menar inte att jag känner så, jag bara undrar, som att Nelson Mandela, bara förlät, han kände inte det där hatet som så många andra skulle känt, borde känt? Om jag hade varit han, skulle jag nog gett upp långt innan. Jag skulle tänka att nu, nu går det inte mer, det spelar ingen roll om jag kämpar, om jag stannar kvar. Jag beundrar verkligen de, som verkar ha så mycket förlåtelse att ge, för det har inte jag, jag är jävligt långsint istället, gräver ner mig i problem och gör mig själv till ett offer. Livet är nog lättare, om man kan förlåta, om man har den kapaciteten inom sig.

Men överhuvudtaget, är nog de som kan förlåta, mindre fördomsfulla, mindre egostiska. Som jag tror, är det först och främst egoismen som kommer förstöra våran värld. Hela grejen, klimathotet, krig, allt. Om människan var mindre egoistisk, skulle nog inte något av det ske. Men jag är ju exakt likadan dock, jag är ganska egoistisk av mig, men det borde väl ändå vara ett framsteg att faktiskt vara medveten om det själv?

leva lite mera

Egentligen tror jag mest att vi lever för att leva, för vad skulle annars vara den djupa förklarningen. Om vi skulle ha ett djupare ändamål, är det nästan som att säga att det trots allt finns något högre som styr oss, det behöver inte vara gud, men något som står över alla andra.

Visst kanske det låter lite hemskt, att man bara lever, utan någon speciell anledning, men ändå, är det verkligen så himla farligt? Är det egentligen inte värre, att vi på något sätt tycker att vi är så viktiga, att vi förtjänar mer, vi är ju så bra och då måste vi ha en anledning. Men allt behöver väl inte ha anledningar, det behöver ju inte finnas några skäl till varför?

Jag skulle kunna tänka på det här tills jag gick sönder, och det är nästan så jag gör det också. För jag vill med, jag vill också att det ska vara lite mer, men jag kan inte riktigt acceptera det heller, för då accepterar jag samtidigt att jag styrs, jag vill inte styras.

Det finns nog inget motiv, till varför vi lever egentligen, (förutom att få livet att leva vidare, men det låter ännu mera deprimerande) egentligen handlar väl det bara om att göra det så bra för en som möjligt, att hela tiden känna att man lever fullt ut. Jag tror faktiskt, att alla materiella saker står ivägen för vår lycka, om man inte brydde sig, så mycket som man faktiskt gör, finns det nog en större chans att verkligen vara lycklig.

Trots det, jag bryr mig, jag vill hela tiden ha mer, mer pengar, mer saker, ja, mer av allt praktiskt taget, och det är nog, när man först verkligen kan släppa detta, som man kan känna att, fan vad bra jag mår. För alla de här saker, som vi strävar efter, vill vi egentligen ha, mest för det ser bra ut, kanske inte egentligen för att vi vill ha dem. Och ibland undrar jag, kommer jag någonsin kunna släppa helt, och verkligen leva?

Vuxenångest

jag har sådan himla ångest för att växa upp, jag har verkligen ingen aning om vad jag ska göra när jag blir äldre, och när jag tänker på det så får jag ont i magen och lite huvudvärk. Tänk om jag väljer helt fel yrke? Och sen när jag väl kommit på det, kommer jag känna mig för gammal för att byta, och då kommer jag bli så jävla bitter.

Ingen vill ju umgås med någon som är bitter, så då skulle jag dessutom bli ensam. Så där sitter jag, en ensam tant på 70 bast, som är allmänt besviken på livet. Jag kanske är lite rik, men på grund av att jag är så himla trött på allt har jag ingen att dela med för att när jag blev allmäntskitless blev jag också arg på alla andra som verkade vara så jävla lyckliga.

Alltså sitter jag där, ensam 70-åring, som säkert rökt för mycket, så jag kommer dessutom vara skitful, kanske är jag lite nersupen också, för något måste man ju göra för att kompensera ensamheten som man känner inombords, och kollar på en såndär dålig såpopera, bara för att det är det som finns att göra. Säkert har jag en katt, som är jävligt tjock bara för att jag matade den massa för att jag ville ha någon som tycker om mig, så den dör säkert i förtidigt av hjärtattack som orsakades av fetma. Och jag som ens inte tycker om katter liksom.

Eller så har jag ett annat scenario, jag, som tänker alldeles för mycket, startar en egen religion, flyttar till USA, och lurar alla människor att detta är vägen till ett bättre liv genom att hålla en massa väckelsemöten och få folk att skänka pengar. Sedan när jag blivit stenrik, skriver jag en bok om hur jag lurade och genomskådade världen.

Sedan innan alla lurade människor hinner stämma mig har jag dragit till okänd plats (min privata ö som jag köpte för massa pengar), sedan kanske jag kan skriva ännu en bästsäljare om hur korrumperade alla idioter är. För att tillsist, återigen komma på att jag är helt ensam på min jävla ö, och allt jag har är min tjocka katt. Som kommer att dö, på grund av fetma.

Let's talk about love

Ibland undrar jag lite smått sådär. Kärlek? Liksom egentligen, hur ska man känna, när man älskar någon, älskar jag ens någon, har jag verkligen någon gång upplevt den där djupa, ändlösa kärleken. Jag tror att de enda, som jag verkligen, verkligen bryr mig om, på ett sådant sätt är mina föräldrar och annan släkt. Som jag känner, älskar jag många, men egentligen, gör jag verkligen det? Eller är det bara som jag tror, en illusion?

Kär har jag väl varit, eller det har jag, men älskat, det som jag kände, var nog älska för mig, då. Men sen kanske jag hittar någon, som det känns sådär gränslöst med, någon som, hur klyschigt det än låter, gör en hel.

Jag kanske ens inte kan känna så, man kanske bara kan älska, på olika nivåer, vissa människor är födda till en speciell, men kanske inte jag. Jag kanske stöter bort de, som ändå försöker, fast det har nog alla gjort någon gång. Man kanske bara måste vara redo att ta emot allt, bara att alla blir redo i olika skeden i livet, och då måste man hitta någon som är lika redo som jag.

Men jag tror inte att jag är redo nu, det känns bara som att det borde finnas så mycket mer, än det som jag känns. Eller? Något starkare, kanske mera äkta. Överhuvudtaget. Borde kanske läsa en såndär bok "så lever du singel", "singellivet nästa", "utan en man i höstmörkret" och nej, jag menar inte att allt blir så himla mycket lättare om jag hittar någon, det är väl bara så att jag tror det. För det är så mycket lättare att tänka så än att ta tag i saker.

Trots allt är jag förmodligen inte beredd, jag tror inte jag kan ge så mycket, som det behövs för att det ska fungera. Är väl lite för, jag vet inte, jag begär nog mer av andra än vad jag begär av mig själv. Och jag vet det. Ibland blir jag bara rädd, för att jag har missat en massa, som jag borde upplevt, sagt, känt. Tänk om allt tar slut nu, ett abrubt slut. Kärlek är väl inte det viktigaste, men det skulle nog vara lättare ändå, att hålla någon i handen?

Lite stress och mycket annat

Det kommer sådana tillfällen då jag tror, oj klarar jag verkligen det här? Är det inte för mycket snart? På något sätt kommer jag ju alltid igenom, men ändå, känner jag att detta är bristningsgränsen. Som nu ungefär. Det är lite nära, lite mycket i skolan, lite mycket annat som också gör att de lutar, svacklar liksom.

Ibland känner man sig himla bräcklig, men det måste man ju få göra, det med. Jag tycker nästan om bräckliga människor, de känns mer mänskliga. Men vad är egentligen mänskligt? Kanske att sitta ner, och läsa i tidningen, äta på en rostad macka med lite för mycket smör, sådär så det blir lite fuktigt på tallriken. Eller att varje kväll kolla på nyheterna bara för att låtsas att man bryr sig.

Det kanske bara är lite för, allt möjligt. Lite för många saker som hänt, lite för många att oroa sig för, lite för många att känna att jag borde finnas där lite mer. Lite för mycket helt enkelt. Jag är inte ensam, jag har många, men ändå, jag känner mig så jävla ensam. Fast, jag brukar ju känna såhär på hösten. Jag ska nog skaffa en höst-kompis, som alltid kan gå ut med mig när jag behöver, som lyssnar när jag pratar massa om hur dåligt jag mår (bara för det är skönt, att prata så, ibland), en person som kan ligga där, brevid mig, när jag känner att jag behöver lite närhet. Någon som man kan plocka fram ibland, när man behöver, för att lätta allt det där, som ibland känns så svårt.

Jag älskar faktiskt hösten, nästan mest av alla årstider, jag gillar löven, mörkret. Att dricka te med en massa tända ljus. Gå ut och gå med varma gamla kläder, som man aldrig använder annars, men nu, måste man ju nästan. Jag älskar det här med hur träden blir alldeles kala, och när allting blir sådär grått, jag tycker faktiskt det är vackert. Men ändå lider jag varje år av en slags höst-ångest.

Vill du vara mina höst-kompis?