Det kommer sådana tillfällen då jag tror, oj klarar jag verkligen det här? Är det inte för mycket snart? På något sätt kommer jag ju alltid igenom, men ändå, känner jag att detta är bristningsgränsen. Som nu ungefär. Det är lite nära, lite mycket i skolan, lite mycket annat som också gör att de lutar, svacklar liksom.
Ibland känner man sig himla bräcklig, men det måste man ju få göra, det med. Jag tycker nästan om bräckliga människor, de känns mer mänskliga. Men vad är egentligen mänskligt? Kanske att sitta ner, och läsa i tidningen, äta på en rostad macka med lite för mycket smör, sådär så det blir lite fuktigt på tallriken. Eller att varje kväll kolla på nyheterna bara för att låtsas att man bryr sig.
Det kanske bara är lite för, allt möjligt. Lite för många saker som hänt, lite för många att oroa sig för, lite för många att känna att jag borde finnas där lite mer. Lite för mycket helt enkelt. Jag är inte ensam, jag har många, men ändå, jag känner mig så jävla ensam. Fast, jag brukar ju känna såhär på hösten. Jag ska nog skaffa en höst-kompis, som alltid kan gå ut med mig när jag behöver, som lyssnar när jag pratar massa om hur dåligt jag mår (bara för det är skönt, att prata så, ibland), en person som kan ligga där, brevid mig, när jag känner att jag behöver lite närhet. Någon som man kan plocka fram ibland, när man behöver, för att lätta allt det där, som ibland känns så svårt.
Jag älskar faktiskt hösten, nästan mest av alla årstider, jag gillar löven, mörkret. Att dricka te med en massa tända ljus. Gå ut och gå med varma gamla kläder, som man aldrig använder annars, men nu, måste man ju nästan. Jag älskar det här med hur träden blir alldeles kala, och när allting blir sådär grått, jag tycker faktiskt det är vackert. Men ändå lider jag varje år av en slags höst-ångest.
Vill du vara mina höst-kompis?
1 kommentar:
Nästan lite för vackert. Det stämmer för övrigt med alla årstider.
Förresten kan jag tipsa om Allan Edwalls vackra lilla visa vid namn just Årstider.
Skicka en kommentar