Egentligen tror jag mest att vi lever för att leva, för vad skulle annars vara den djupa förklarningen. Om vi skulle ha ett djupare ändamål, är det nästan som att säga att det trots allt finns något högre som styr oss, det behöver inte vara gud, men något som står över alla andra.
Visst kanske det låter lite hemskt, att man bara lever, utan någon speciell anledning, men ändå, är det verkligen så himla farligt? Är det egentligen inte värre, att vi på något sätt tycker att vi är så viktiga, att vi förtjänar mer, vi är ju så bra och då måste vi ha en anledning. Men allt behöver väl inte ha anledningar, det behöver ju inte finnas några skäl till varför?
Jag skulle kunna tänka på det här tills jag gick sönder, och det är nästan så jag gör det också. För jag vill med, jag vill också att det ska vara lite mer, men jag kan inte riktigt acceptera det heller, för då accepterar jag samtidigt att jag styrs, jag vill inte styras.
Det finns nog inget motiv, till varför vi lever egentligen, (förutom att få livet att leva vidare, men det låter ännu mera deprimerande) egentligen handlar väl det bara om att göra det så bra för en som möjligt, att hela tiden känna att man lever fullt ut. Jag tror faktiskt, att alla materiella saker står ivägen för vår lycka, om man inte brydde sig, så mycket som man faktiskt gör, finns det nog en större chans att verkligen vara lycklig.
Trots det, jag bryr mig, jag vill hela tiden ha mer, mer pengar, mer saker, ja, mer av allt praktiskt taget, och det är nog, när man först verkligen kan släppa detta, som man kan känna att, fan vad bra jag mår. För alla de här saker, som vi strävar efter, vill vi egentligen ha, mest för det ser bra ut, kanske inte egentligen för att vi vill ha dem. Och ibland undrar jag, kommer jag någonsin kunna släppa helt, och verkligen leva?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar