Sagan om den arga lilla tanten

Igår morse, lästa jag en annons i Dagens Nytheter som handlade om en liten gumma, somfick en värdelös jul för hon inte handlade något, av Svenskt Näringsliv. Jag blev så jävla arg, rent ut sagt. De sa bland annat; detta gjorde den lilla gumman bara för att några arga tanter och gubbar sagt att det var dåligt för miljön, etc. Ja! Men det är ju det! Vi konsumerar för mycket faktiskt. Man behöver väl itne sluta med det helt heller, men kanske minska lite. För jag personligen köper alltid för mycket saker som jag verkligen inte behövde. Det kanske räcker med att dra ner på impulsköpen. (Köp mer second hand, men inte på UFF, eller Humana som de nu heter, de är dåliga, en sekt typ).

Fast sedan idag, fann jag en mot artikel till denna ytterst dumma reklam som gjorde mig glad, och lite varmare inombords. Den visade att folk ändå faktiskt orkar att bry sig, och stå emot. Som sagt, det behöver ju inte handla om något stort ens, bara något mindre i månaden. Och nu när man ändå pratar miljö, använd lågenergilampor!

Men som allt är idag, är vi väl rätt lättköpta själva anatar jag.

Du är min räddning

Jag borde inte sitta här, jag borde studera lite samhällskunskap. Jag är skjutit upp det hela veckan. Och den enda anledning till att jag inte gör den, är att jag är för glad. Ja, jag är inte nere alls, utan bara, så himla, oerhört glad. Och det är ju skönt i och för sig, men jag måste verkligen ta mig i kragen och göra något åt det. Men nej, det händer inte. Jag sitter mest ner, lyssnar på Kaizers Orchestra, är glad, och dricker te. Livet som det ska vara?

Sen önskar jag att jag inte var sådan, som måste vara så extremt planerad av mig. Man mår nog inte bra av det heller. Eller, jag är inte planerad, jag vill vara extremt planerad och mår dåligt för att jag inte är det. Sen är jag väldans glömsk, jag glömmer nästan alltid att ringa folk när jag sagt att jag ska göra det, men samtidigt, så svårt är det väl inte att ringa själv, eller?

Ja, och sen är jag feg också, för den enda lektionen jag har imorgon är matte, och jag övervägde länge att skriva en lapp till min lärare, för jag inte vågade gå upp till hans lektion och knacka på och fråga om jag kunde jobba hemma (vilket jag vet att jag skulle få om jag frågade). Det var inte det att jag inte vågade prata med honom, utan det att jag hatar när man knackar på och en helt okänd klass stirrar på en, sånt gör att jag får jätteont i magen. Tillslut tvingade jag en vän att hänga med, väldans snällt tyckte jag. Så jag frågade ju sen trots allt, och slapp gå, så imorgon är jag hur som helst ledig hela dagen!

Grejen är att det känns som att jag är för glad, och därför försöker jag hitta saker som ska göra mig mindre välmående, och det finns saker som trycker på lite, men inte så de påverkar det stora hela. Jag tänker mer, att ja, det är sådant som händer. Kanske har jag helt enkelt blivit en jävligt positiv människa, och det borde jag ju glädjas över, och det gör jag med. Som tusan.

Bra saker just nu:

• Snön, (egentligen hatar jag snö, jättemycket, men nu tycker jag bara det är fint).
• Att gå hem 5 kilometer (på grund av det som står ovan, snön, det är så vackert).
• Kylan (Ja, jag tycker om att frysa just nu, det blir desto mysigare när det är varmt).
• Te! Jag dricker det hela tiden just nu, lever nog mer på te än mat.
• Positiva Agnes (Alltid bra)
• Böcker (Dricka te, och läsa, nästan det bästa just nu)
• The Moldy Peaches (de ger mig rysningar).
• uTorrent (Jag har lärt mig att ladda hem)

Oj, nu kom jag precis på varför jag är så himla glad, det är för att jag blev lite halvdeppad mitt på natten, och skulle se allt ur bra synvinklar, det slutade visst aldrig. Jag tycker nästan det är bra att vara skitstressad för jag inte riktigt gör min samhällskunska, för då har jag ju något att göra sen i alla fall.

Att vara mer

Jag tror inte, att man uppskattar livet, på det sätt man borde. Det känns som att allt går ut på att sträva efter något som ens inte riktigt finns. I alla fall för mig. Att jag kämpar, och kämpar, men helt ärligt vet jag inte för vad. Jag vet inte varför jag ständigt försöker, varför jag ställer krav på mig själv, varför jag inte riktigt kan känna mig helt nöjd. Ibland kan det kännas som att jag glömmer bort att leva, att andas, att vara, att ta tillvara på det som verkligen betyder. Jag är rädd för att dö, och komma på att jag aldrig varit nöjd, och att jag borde uppskattat det jag fått mycket mer.

Jag tror inte att de här stora sakerna, som giftermål, är det som egentligen gör en lyckligast, utan det är nog de där små sakerna, som vi ens inte märker, som man kanske inte förstår sig på. Som ibland när jag är ute och går, så ser jag att något är så fruktansvärt vackert att jag måste stanna upp och kolla, och efteråt har jag en känsla av lyckorus, i hela kroppen. Men det finns nog mycket mer sådana tillfällen, som jag ens inte lägger märke till. Sådana här vardagliga saker, som man inte saknar förens de är borta.

Jag kräver inget stort av livet, egentligen, utan bara små saker, som en cyckeltur, eller bara kolla på tv med någon, känslan av att vara trygg är viktigare än känslan av att känna att man har hela världen i ens händer. Det är de små sakerna som verkligen betyder något, men jag vet inte om jag uppskattar dem tillräckligt just nu.

Behöver man hänga ihop?

Jag vet inte varför, alls, men jag älskar att kolla på hjärnlösa program (inte bara, men ibland) och det är så himla skönt, att slippa tänka, och slippa gå från tvn när det är klart och grubbla och ha ångest efteråt. Jag tycker om program som man får ut något av också såklart, men ibland, så är det helt enkelt så himla skönt att bara slippa.

Men sen tycker jag lite synd om hela Usa, för de har mest bara hjärnlösa program, och nästan inga samhällsnyttiga. Dessutom har de inga kanaler som svt, alla är komersiella (eller väldigt, väldigt små). Jag vill verkligen inte att svt ska bli komersiellt, eller (Sveriges Radio heller), för jag tror att om de blir det, tappar de sitt värde. Och jag älskar att kunna kolla på ett program utan att det kommer massa reklam emellan. Reklam är ju mest till för att hjärntvätta folket.

Samtidigt tror jag att om svt försvinner, är det större chans att allt går för långt, att vi kanske får en egen liten Fox-kanal som Presidenten styr, som i Usa, det är ju underbart, att bli helt felvriden av att se på nyheter, för man är inte källkritisk när man ser nyheter på tv, man går på allt, i alla fall jag. Och om vi fick en sådan kanal, skulle man ju lätt kunna få folket att stödja en, och gå på nästan vad som helst. Ibland undrar jag till och med, om man kan säga att Usa är en demokrati, visst de har fria val, men att registrera sig, på det sättet, och hur de ibland lyckas stänga ute folk från valen är väldigt onödigt. Dessutom är partierna ganska lika, och för många är det som pest eller kolera, eller nästintill.

Hela Usa är så jävla korrumperade att jag får ont i magen, det är ju så tydligt, men ändå inte, jag blir bara så arg, samtidigt som jag tänker vad kan jag göra åt det. Åka till vita huset och sparka Mr. Bush på smalbenet, eller ta han hårt i ena örat, och säga: You have been a very, Very, naughty boy Mr.President, say I'm sorry! Varpå han skulle avgå och be om ursäkt för allt, och återkalla alla trupper i Irak, men så funkar det ju inte i verkligheten, tyvärr. Dessutom, för ren fakta, mer amerikaner har dött på grund av striderna i Irak, än i själva 9/11, det säger ändå något om hur fruktansvärt sjukt och hur enormt onödigt kriget är.



Förresten så tycker jag att, personligen, jag nu faktiskt har skapat den perfekta skivan, den är verkligen ultimat, en såndär höstskiva som man bara lyssnar på om och om igen, och musiken är lite ledsen, men jag blir ändå glad av den, faktiskt. Den är så superbäst, ja enligt mig, så nu ska jag dela med mig av dess innehåll:

1. Crosses - José Gonzáles
2. Everybody's Gotta Learn Sometime - Beck
3. Set The Fire To The Third Bar - Snow Patrol
4. Sunrise, Sunset - Bright Eyes
5. Hello Benjamin - Melpo Mene
6. Sky Phenomenon - Jens Lekman
7. Upp, upp, upp, ner - Bob Hund
8. Creep - Damien Rice (jag vet, det är inte han som gjorde originalet)
9. Where Does The Good Go - Tegan and Sara
10. Mad World - Gary Jules

Andas

Just nu, vet jag inte riktigt hur jag ska må, för det finns de saker, som jag blir så otroligt glad av att tänka på, nästan så det spritter i hela kroppen, och bara jag tänker på det så ler jag, liksom. Sen samtidigt, finns det sådana saker, som nu hänt. Som gör mig så orolig, rädd, och helt enkelt tom, och när jag tänker på det får jag svårt att andas, då känns det som att varje andetag är som att gå flera mil med en ryggsäck med massa sten i. Fast om det inte var, alla de sjuka saker som hände nu, då skulle jag kanske inte uppskatta de otroligt bra sakerna heller. Eller så jämnar de mest ut min vardag, för att bilda den vanliga gråa massan.

Ibland appropå ingeting, eller kanske appropå den titel som jag valt, så glömmer jag bort att andas. Ibland kan jag sitta, med att göra, tja, vad som helst, och komma på mig själv att ta världens sipp efter luft, för jag liksom glömt det, och inte fått nog med syre. Samma sak kan hända mitt i natten och så vaknar jag av att jag inte kan andas, när jag kommer på att jag visst kan det, bara att jag inte gör det. Och den senaste tiden har jag börjat fråga mig själv om detta är farligt?

Hur som helst, jag är kanske blank just nu, fast det är jag ju inte alls, bara känslomässigt förvirrad. Liksom.

Det som är viktigast är ju ändå att andas.

Sådana dagar som det borde finnas mer av

Oj, det kom sådan konstig känsla idag, jag kan inte riktigt förklara. Men det kändes på något sätt som att jag förstod mer, nu. Än innan. Och jag kände mig liksom, lite mera lycklig. Det blev bara så övervälmande. Och jag vet liksom inte riktigt vad jag ska ta mig till. ta min lycka och sprida den till hela världen?

Det spelar ingen roll riktigt, varför den kom, trots att jag vet det, det bara känns så oerhört bra. Liksom.

om att vara.

Jag har tänkt, så oerhört mycket, eller det gör jag väl mest hela tiden. trots allt. Men någon gång måste väl allt det här förståendet, och förlåtandet ta slut. När har en människa inte mer att ge? Det måste ju vara många, som tillslut helt enkelt bara förlorar tron på mänskligheten, hur många svek kan man gå igenom innan man bara, ger upp?

Och jag menar inte att jag känner så, jag bara undrar, som att Nelson Mandela, bara förlät, han kände inte det där hatet som så många andra skulle känt, borde känt? Om jag hade varit han, skulle jag nog gett upp långt innan. Jag skulle tänka att nu, nu går det inte mer, det spelar ingen roll om jag kämpar, om jag stannar kvar. Jag beundrar verkligen de, som verkar ha så mycket förlåtelse att ge, för det har inte jag, jag är jävligt långsint istället, gräver ner mig i problem och gör mig själv till ett offer. Livet är nog lättare, om man kan förlåta, om man har den kapaciteten inom sig.

Men överhuvudtaget, är nog de som kan förlåta, mindre fördomsfulla, mindre egostiska. Som jag tror, är det först och främst egoismen som kommer förstöra våran värld. Hela grejen, klimathotet, krig, allt. Om människan var mindre egoistisk, skulle nog inte något av det ske. Men jag är ju exakt likadan dock, jag är ganska egoistisk av mig, men det borde väl ändå vara ett framsteg att faktiskt vara medveten om det själv?

leva lite mera

Egentligen tror jag mest att vi lever för att leva, för vad skulle annars vara den djupa förklarningen. Om vi skulle ha ett djupare ändamål, är det nästan som att säga att det trots allt finns något högre som styr oss, det behöver inte vara gud, men något som står över alla andra.

Visst kanske det låter lite hemskt, att man bara lever, utan någon speciell anledning, men ändå, är det verkligen så himla farligt? Är det egentligen inte värre, att vi på något sätt tycker att vi är så viktiga, att vi förtjänar mer, vi är ju så bra och då måste vi ha en anledning. Men allt behöver väl inte ha anledningar, det behöver ju inte finnas några skäl till varför?

Jag skulle kunna tänka på det här tills jag gick sönder, och det är nästan så jag gör det också. För jag vill med, jag vill också att det ska vara lite mer, men jag kan inte riktigt acceptera det heller, för då accepterar jag samtidigt att jag styrs, jag vill inte styras.

Det finns nog inget motiv, till varför vi lever egentligen, (förutom att få livet att leva vidare, men det låter ännu mera deprimerande) egentligen handlar väl det bara om att göra det så bra för en som möjligt, att hela tiden känna att man lever fullt ut. Jag tror faktiskt, att alla materiella saker står ivägen för vår lycka, om man inte brydde sig, så mycket som man faktiskt gör, finns det nog en större chans att verkligen vara lycklig.

Trots det, jag bryr mig, jag vill hela tiden ha mer, mer pengar, mer saker, ja, mer av allt praktiskt taget, och det är nog, när man först verkligen kan släppa detta, som man kan känna att, fan vad bra jag mår. För alla de här saker, som vi strävar efter, vill vi egentligen ha, mest för det ser bra ut, kanske inte egentligen för att vi vill ha dem. Och ibland undrar jag, kommer jag någonsin kunna släppa helt, och verkligen leva?

Vuxenångest

jag har sådan himla ångest för att växa upp, jag har verkligen ingen aning om vad jag ska göra när jag blir äldre, och när jag tänker på det så får jag ont i magen och lite huvudvärk. Tänk om jag väljer helt fel yrke? Och sen när jag väl kommit på det, kommer jag känna mig för gammal för att byta, och då kommer jag bli så jävla bitter.

Ingen vill ju umgås med någon som är bitter, så då skulle jag dessutom bli ensam. Så där sitter jag, en ensam tant på 70 bast, som är allmänt besviken på livet. Jag kanske är lite rik, men på grund av att jag är så himla trött på allt har jag ingen att dela med för att när jag blev allmäntskitless blev jag också arg på alla andra som verkade vara så jävla lyckliga.

Alltså sitter jag där, ensam 70-åring, som säkert rökt för mycket, så jag kommer dessutom vara skitful, kanske är jag lite nersupen också, för något måste man ju göra för att kompensera ensamheten som man känner inombords, och kollar på en såndär dålig såpopera, bara för att det är det som finns att göra. Säkert har jag en katt, som är jävligt tjock bara för att jag matade den massa för att jag ville ha någon som tycker om mig, så den dör säkert i förtidigt av hjärtattack som orsakades av fetma. Och jag som ens inte tycker om katter liksom.

Eller så har jag ett annat scenario, jag, som tänker alldeles för mycket, startar en egen religion, flyttar till USA, och lurar alla människor att detta är vägen till ett bättre liv genom att hålla en massa väckelsemöten och få folk att skänka pengar. Sedan när jag blivit stenrik, skriver jag en bok om hur jag lurade och genomskådade världen.

Sedan innan alla lurade människor hinner stämma mig har jag dragit till okänd plats (min privata ö som jag köpte för massa pengar), sedan kanske jag kan skriva ännu en bästsäljare om hur korrumperade alla idioter är. För att tillsist, återigen komma på att jag är helt ensam på min jävla ö, och allt jag har är min tjocka katt. Som kommer att dö, på grund av fetma.

Let's talk about love

Ibland undrar jag lite smått sådär. Kärlek? Liksom egentligen, hur ska man känna, när man älskar någon, älskar jag ens någon, har jag verkligen någon gång upplevt den där djupa, ändlösa kärleken. Jag tror att de enda, som jag verkligen, verkligen bryr mig om, på ett sådant sätt är mina föräldrar och annan släkt. Som jag känner, älskar jag många, men egentligen, gör jag verkligen det? Eller är det bara som jag tror, en illusion?

Kär har jag väl varit, eller det har jag, men älskat, det som jag kände, var nog älska för mig, då. Men sen kanske jag hittar någon, som det känns sådär gränslöst med, någon som, hur klyschigt det än låter, gör en hel.

Jag kanske ens inte kan känna så, man kanske bara kan älska, på olika nivåer, vissa människor är födda till en speciell, men kanske inte jag. Jag kanske stöter bort de, som ändå försöker, fast det har nog alla gjort någon gång. Man kanske bara måste vara redo att ta emot allt, bara att alla blir redo i olika skeden i livet, och då måste man hitta någon som är lika redo som jag.

Men jag tror inte att jag är redo nu, det känns bara som att det borde finnas så mycket mer, än det som jag känns. Eller? Något starkare, kanske mera äkta. Överhuvudtaget. Borde kanske läsa en såndär bok "så lever du singel", "singellivet nästa", "utan en man i höstmörkret" och nej, jag menar inte att allt blir så himla mycket lättare om jag hittar någon, det är väl bara så att jag tror det. För det är så mycket lättare att tänka så än att ta tag i saker.

Trots allt är jag förmodligen inte beredd, jag tror inte jag kan ge så mycket, som det behövs för att det ska fungera. Är väl lite för, jag vet inte, jag begär nog mer av andra än vad jag begär av mig själv. Och jag vet det. Ibland blir jag bara rädd, för att jag har missat en massa, som jag borde upplevt, sagt, känt. Tänk om allt tar slut nu, ett abrubt slut. Kärlek är väl inte det viktigaste, men det skulle nog vara lättare ändå, att hålla någon i handen?

Lite stress och mycket annat

Det kommer sådana tillfällen då jag tror, oj klarar jag verkligen det här? Är det inte för mycket snart? På något sätt kommer jag ju alltid igenom, men ändå, känner jag att detta är bristningsgränsen. Som nu ungefär. Det är lite nära, lite mycket i skolan, lite mycket annat som också gör att de lutar, svacklar liksom.

Ibland känner man sig himla bräcklig, men det måste man ju få göra, det med. Jag tycker nästan om bräckliga människor, de känns mer mänskliga. Men vad är egentligen mänskligt? Kanske att sitta ner, och läsa i tidningen, äta på en rostad macka med lite för mycket smör, sådär så det blir lite fuktigt på tallriken. Eller att varje kväll kolla på nyheterna bara för att låtsas att man bryr sig.

Det kanske bara är lite för, allt möjligt. Lite för många saker som hänt, lite för många att oroa sig för, lite för många att känna att jag borde finnas där lite mer. Lite för mycket helt enkelt. Jag är inte ensam, jag har många, men ändå, jag känner mig så jävla ensam. Fast, jag brukar ju känna såhär på hösten. Jag ska nog skaffa en höst-kompis, som alltid kan gå ut med mig när jag behöver, som lyssnar när jag pratar massa om hur dåligt jag mår (bara för det är skönt, att prata så, ibland), en person som kan ligga där, brevid mig, när jag känner att jag behöver lite närhet. Någon som man kan plocka fram ibland, när man behöver, för att lätta allt det där, som ibland känns så svårt.

Jag älskar faktiskt hösten, nästan mest av alla årstider, jag gillar löven, mörkret. Att dricka te med en massa tända ljus. Gå ut och gå med varma gamla kläder, som man aldrig använder annars, men nu, måste man ju nästan. Jag älskar det här med hur träden blir alldeles kala, och när allting blir sådär grått, jag tycker faktiskt det är vackert. Men ändå lider jag varje år av en slags höst-ångest.

Vill du vara mina höst-kompis?