.

Egentligen kan vi aldrig komma fram till någon sanning. Sanningen finns inte. Den är alltid beroende på den epok som vi lever i. Vi är fångar i vår egen tid och formas så hårt av den, att de undersökningar, de svar vi söker, aldrig kan vara helt oberoende. Sanning är ett begrepp, som egentligen inte finns. Vi kan komma nära de svar, som vi själva vill höra men aldrig något som är helt rent. Vi väljer att tro på nyheter vi hör på tv, jag säger inte att de är lögn. Däremot ägs tvbolag av någon, någon som väljer att färga de nyheter som sänds. Extremt exempel är fox, men det finns mindre färgade än så. Vi tror på det vi hör, för det mesta. Det är inte så konstigt, egentligen. Däremot är det synd, att vi styrs av så många mer än vad vi tror. Fast det finns väl inget annat sätt, men jag tycker det är olyckligt ändå.

Vi är våra fångar

Jag tror inte att det finns någon som handlar helt av sin egen goda vilja. Det finns alltid någon slags tanke om att det ska gagna en själv, mer eller mindre, mer omedvetet ibland. Människan är inte god. Det är mer något som har kommit till för att vi överhuvudtaget ska kunna leva tillsammans. Jag ser inte världen som ett ljust och tryggt ställe, där barn ska skrattar på gatorna, ballonger som åker upp i himlen. Hur fan ska jag kunna göra det? Varje dag påväg till metron går jag förbi en man, som alltid sitter i samma trappuppgång, han är inte som alla andra tiggare. Säger inte snälla, snälla madmoiselle, har du en petit piece till mig, jag har ingen mat, trehundratjugotusen barn. Han bara sitter stirrar ner i marken, som om han skäms. Han försöker inte huka och se skev ut. Han låtsas inte ha förlorat ett ben. Ansiktet berättar så mycket saker, varje gång jag går förbi. Aldrig har jag gett honom något. Jag är dålig. Och vad fan är det för jävla ställe, som låter folk ha det så. Han sitter i samma skor, samma jacka, samma mössa, även när det är så jävla kallt. Jag är arg. Arg på hela världen. Arg på mig.

Världen är inte glitter, den är ihålig och trasig. Vi sårar, hatar, stampar, dödar. Människor sover på gatan, fryser ihjäl när det är kallt. Barn blir slagna hemma. Jag skiter i att jag låter så jävla bitter, men livet är fan inte bra. Jag tror inte det är riktigt bra för någon. Vi kan gömma oss bakom våra fasader, men ibland, kommer det krypa fram, all olycka som vi tryckt ned, så långt bak vi kan. Och även om vi hjälper, hjälper vi för att må bättre själva. Det finns fan ingen rättvisa. Det är väl inte meningen. Jag är bara så jävla arg.

.

Jag minns varje detalj av ditt ansikte. De små groparna, hur din mun såg ut när du log. Fast det finns inget äkta kvar nu. Vi kan försöka, men allt är tömt. Inte en gnutta samvete att luta sig mot. Inga drömmar om luftslott som kan rädda oss nu. Vi står väl här, och tystheten har blivit vår bästa vän. Jag lyssnar på musik, som tar mig tillbaka bara någon minut. Blundar.