Jag tror inte att det finns någon som handlar helt av sin egen goda vilja. Det finns alltid någon slags tanke om att det ska gagna en själv, mer eller mindre, mer omedvetet ibland. Människan är inte god. Det är mer något som har kommit till för att vi överhuvudtaget ska kunna leva tillsammans. Jag ser inte världen som ett ljust och tryggt ställe, där barn ska skrattar på gatorna, ballonger som åker upp i himlen. Hur fan ska jag kunna göra det? Varje dag påväg till metron går jag förbi en man, som alltid sitter i samma trappuppgång, han är inte som alla andra tiggare. Säger inte snälla, snälla madmoiselle, har du en petit piece till mig, jag har ingen mat, trehundratjugotusen barn. Han bara sitter stirrar ner i marken, som om han skäms. Han försöker inte huka och se skev ut. Han låtsas inte ha förlorat ett ben. Ansiktet berättar så mycket saker, varje gång jag går förbi. Aldrig har jag gett honom något. Jag är dålig. Och vad fan är det för jävla ställe, som låter folk ha det så. Han sitter i samma skor, samma jacka, samma mössa, även när det är så jävla kallt. Jag är arg. Arg på hela världen. Arg på mig.
Världen är inte glitter, den är ihålig och trasig. Vi sårar, hatar, stampar, dödar. Människor sover på gatan, fryser ihjäl när det är kallt. Barn blir slagna hemma. Jag skiter i att jag låter så jävla bitter, men livet är fan inte bra. Jag tror inte det är riktigt bra för någon. Vi kan gömma oss bakom våra fasader, men ibland, kommer det krypa fram, all olycka som vi tryckt ned, så långt bak vi kan. Och även om vi hjälper, hjälper vi för att må bättre själva. Det finns fan ingen rättvisa. Det är väl inte meningen. Jag är bara så jävla arg.
1 kommentar:
Det är en vacker värld och den är värd att kämpa för, som mr H uttrycker det.
Din sida har blivit snygg!
Skicka en kommentar