.

Egentligen kan vi aldrig komma fram till någon sanning. Sanningen finns inte. Den är alltid beroende på den epok som vi lever i. Vi är fångar i vår egen tid och formas så hårt av den, att de undersökningar, de svar vi söker, aldrig kan vara helt oberoende. Sanning är ett begrepp, som egentligen inte finns. Vi kan komma nära de svar, som vi själva vill höra men aldrig något som är helt rent. Vi väljer att tro på nyheter vi hör på tv, jag säger inte att de är lögn. Däremot ägs tvbolag av någon, någon som väljer att färga de nyheter som sänds. Extremt exempel är fox, men det finns mindre färgade än så. Vi tror på det vi hör, för det mesta. Det är inte så konstigt, egentligen. Däremot är det synd, att vi styrs av så många mer än vad vi tror. Fast det finns väl inget annat sätt, men jag tycker det är olyckligt ändå.

Vi är våra fångar

Jag tror inte att det finns någon som handlar helt av sin egen goda vilja. Det finns alltid någon slags tanke om att det ska gagna en själv, mer eller mindre, mer omedvetet ibland. Människan är inte god. Det är mer något som har kommit till för att vi överhuvudtaget ska kunna leva tillsammans. Jag ser inte världen som ett ljust och tryggt ställe, där barn ska skrattar på gatorna, ballonger som åker upp i himlen. Hur fan ska jag kunna göra det? Varje dag påväg till metron går jag förbi en man, som alltid sitter i samma trappuppgång, han är inte som alla andra tiggare. Säger inte snälla, snälla madmoiselle, har du en petit piece till mig, jag har ingen mat, trehundratjugotusen barn. Han bara sitter stirrar ner i marken, som om han skäms. Han försöker inte huka och se skev ut. Han låtsas inte ha förlorat ett ben. Ansiktet berättar så mycket saker, varje gång jag går förbi. Aldrig har jag gett honom något. Jag är dålig. Och vad fan är det för jävla ställe, som låter folk ha det så. Han sitter i samma skor, samma jacka, samma mössa, även när det är så jävla kallt. Jag är arg. Arg på hela världen. Arg på mig.

Världen är inte glitter, den är ihålig och trasig. Vi sårar, hatar, stampar, dödar. Människor sover på gatan, fryser ihjäl när det är kallt. Barn blir slagna hemma. Jag skiter i att jag låter så jävla bitter, men livet är fan inte bra. Jag tror inte det är riktigt bra för någon. Vi kan gömma oss bakom våra fasader, men ibland, kommer det krypa fram, all olycka som vi tryckt ned, så långt bak vi kan. Och även om vi hjälper, hjälper vi för att må bättre själva. Det finns fan ingen rättvisa. Det är väl inte meningen. Jag är bara så jävla arg.

.

Jag minns varje detalj av ditt ansikte. De små groparna, hur din mun såg ut när du log. Fast det finns inget äkta kvar nu. Vi kan försöka, men allt är tömt. Inte en gnutta samvete att luta sig mot. Inga drömmar om luftslott som kan rädda oss nu. Vi står väl här, och tystheten har blivit vår bästa vän. Jag lyssnar på musik, som tar mig tillbaka bara någon minut. Blundar.

Allt annat som skrämmer

Sover till klockan ett, bara för att. Funderar på om jag verkligen kan sitta inne i lägenheten hela dagen, men jag kommer inte på något annat jag har att göra. Kanske borde jag gå på någon utställning i antingen fotomuseet eller det moderna. Både ligger bara några hundra meter ifrån min lägenhet. Men jag orkar inte gå själv dit, kolla själv, ingen att prata med. Det blir utdraget. Samtidigt är jag otroligt besviken på mig själv för att jag inte vågar. Det är inte så svårt att ta på sig ett par skor, gå utanför dörren, ner för trappan och ut på gatan, men tydligen så ser jag det som det ultimata bevistet på att jag inte har någon. Och om man inte har någon är det något fel på mig, och om det är något fel på mig, vill ingen annan prata med mig heller. Givetvis vet jag att ingen tänker så, förmodligen, men det känns så för mig när jag hastigt kollar de passerande i ögonen. Jag vet inte om jag vågar mig ut idag, men jag hoppas det. Bio kanske, då är det i alla fall mörkt när filmen väl har börjat.

Nu är jag i Toulouse. Det är varmt hela tiden och solen skiner. Jag svettas när jag åker metro. Mitt varmvattenberedare knackar på natten och mitt kylskåp surrar till och från. Nu orkar jag inte längre bädda sängen, bara om någon kommer på besök. Jag måste dammsuga idag, mitt golv är skitigt. Jag behöver i alla fall inte ha värmen på i lägenheten. Det måste ju ses som bra om något. Då sparar jag pengar. På morgonen tar jag en snabb dusch, för annars blir det dyrt. Mina väggar är fyllda av svartvita foton och jag har två IKEAhyllor att sätta ihop. Nästan alla möbler jag har är från IKEA, det känns tråkigt faktiskt. Att vara en såndär IKEAmänniska. Jag har fönsterluckor att stänga på kvällen så jag behöver ingen rullgardin. Om kvällarna dricker jag rödvin i stora glas, ibland gråter jag lite för jag känner mig ensam. Igår var det några som höll på att flytta in i lägenheten bredvid mig, sent på kvällen. Jag hade lust att öppna dörren och skrika: Umgås med mig! Men jag vågade aldrig, som vanligt. I helgen ska jag ta mig i kragen och gå på bio själv. Det är modigt för att vara mig. Jag skäms när jag går in i klädaffärer själv, än mindre vågar jag prova något, för då måste man oftast fråga någon. Det blir jobbigt då och jag rodnar. Nu dricker jag kaffe och röker i min lägenhet, jag får det, därför gör jag det, för jag kan. Eftersom den inte är så stor, lägenheten alltså, försvinner lukten snabbt med öppna fönster. Annars kanske jag har blivit van så jag inte tänker på det. Spelar ingen roll, de har samma effekt båda två. Jag vill ha en soffa, och ett soffbord, det ser så tomt ut med en säng och ett bord, två stolar. En byrå också, den får inte glömmas. Väntan på att universitetet ska börja känns helt olidlig.

I Frankrike är de omständliga. Först måste man skicka ett papper till universitetet för att få det papper som visar att man är accepterad. Sedan ska man gå med accepteradpappret till universitet visa det, för att få massa papper som kallas dossier, det är det riktiga accepteradpappret, efter det i samband med att man får det riktiga bokas ett möte där man ska skrivas in på riktigt, det mötet går man egentligen bara på för att kunna gå på den riktiga inskrivningen där man väljer kurser, och vilka tider man vill ta dem. Desto senare man får det riktiga acceperadpappret, desto senare får man mötet, och desto senare kan man gå på den riktiga inskrivningen, vilket gör att man får alla kurser som slutar vid åtta. Eftersom de skrivit att jag skulle få mitt riktiga accepteradpappret från den 5 oktober trodde vi på det. Sedan var vi på informationsmöte idag på universitet, och de sa, nejnej det är så klart du kan gå dit nu och få det. Jaha, kulkul. Åka till mamma och pierres lägenhet med metron, gå snabbt dit, hämta det, åka tillbaka, få riktiga accepteradpappret och ett förstamöte bokat den 19 oktober, en vecka innan skolan börjar. Tanten, eller la madame säger: Om ni hade väntat till den 5 oktober hade det nog inte funnits några tider kvar. Varför kan de inte bara ha ett datorsystem, istället för papper man måste fylla i med röd penna? Nu måste jag gå och köpa en röd penna.

Sommar, sensommar, slutsommar

Det här skrivs endast för att jag ska minnas när jag någon gång vill göra en återblick till sommaren 2009:

Jag har:
Jobbat (skulle kunna ta upp nio tiondelar av listan)
Besökt hultsfredsfestivalen
Varit i Berlin
Träffat massa mysiga människor (Mest Sofie och Julia)
Glömt att träffa sådana jag borde träffa
Packat (flera gånger om)
Skaffat lägenhet
Rökt
Gråtit
Tröstats
Längtat
Druckit rödvin
Varit i Stockholm
Åkt till Uppsala
Kört bil


Jag ska:
Börja plugga
Flytta
Köpa saker till min lägenhet
Kedjeröka i min ensamhet
Längta
Njuta
Träffa massa nya, intressanta människor (förhoppningsvis)
Drömma


Ungefär

Äsch

Nu gör det ont hela tiden. Men jag kan inte gråta. Tänker att ingen förtjänar det. Inte en enda jävel. Jag vill skrika så jävla högt, för jag tror att det mesta skulle försvinna då. Allt jag skriver förvandlas till självömkan och det är så jävla skönt. Du skaver mot mina knän. Klockan går, jag sitter still. Det som rör sig är mina fingrar, stannar upp ibland, tänker. Ångrar. Vi blir stenade. Inte knarkstenad. Tolka mig rätt. Känns som att släppa ratten när jag kör bil. Medvetet tappa kontrollen. Det går inte att göra såhär längre. Inte nu, inte nu, inte nu. Kanske skriker jag imorgon. Skriver tacktal som ingen får höra. Texter ingen får se. Slå näven hårt i väggen. Nu ska jag göra ingeting. Svära kanske.

Inte idag, imorgon, kanske.

Den jag är, bor inte här, de minnen jag har, bor inte heller här, de finns i mig, jag finns i mig själv. Ingeting egentligen håller mig kvar någonstans. Jag är min egen, och borde lära mig att klara mig med mindre än så. Jag ska flytta, och aldrig, någon sommar har jag upplevt så mycket ångest på än och samma gång. Jag vill inte bo kvar, vill inte flytta, inte säga adjö, vill åka, vill stanna, vill drömma, vill ha verklighet. Jag kväver mig så många gånger om, begränsar min egen vilja. Lägger mina drömmar i en stor hög, undrar vilken jag ska plocka fram nästa gång. Tänker att jag är bättre än det här. Ställer mig direkt efter frågan, vad är det som skulle göra mig bättre? Dricker kaffe i mängder, kan inte sova, orkar inte göra mat, röker. Gråter kanske. Ibland. Vill så mycket. Vill bara i sängen och se dagarna passera i ultrarapid. Vill inget alls. Andas kanske. Köper en fin bok att skriva i, stirrar på sidans tomhet, andas Agnes, andas. Stora bokstäver som skriker, river ut sidan, vill inte se det där, inte spara, inte minnas. Slänger, plockar upp igen, sätter tillbaka, tar ut, ångrar, ångrar, ångrar. Så lite att göra, så lite jag gjort. Sätter mig ner, sätter på tvn, stirrar in i skärmen utan att egentligen se. Är det här livet? Kallas det här för att leva? Läser sent in i natten, glömmer att sova. är inte trött längre. Jag bor i mig själv, mig själv bor i någon slags grå sörja, som klibbar fast ibland, alldeles för hårt.

Nattligt svammel, dagens sanning.

Återigen sitter jag här. Stirrar i minuter, känns som att det jag vill, inte kommer fram. Att det jag skriver kommer ses som en pretentiös text i Aftonbladet, när de vill låtsas att de trots allt är en seriös tidning. Det är de inte. Finns inga seriösa tidningar längre, de är korrumperade, framhäver allt exakt som de vill, när det passar. Media idag, borde inte finnas. Jag vet inte ens om jag tycker att svt's nyheter är seriösa längre. Allt förenklas, blir mer och mer likt en se & hör tidning. Vi blir förlegade. Kulturen försvinner, rasar ner i stora högar, ibland kanske något bra kan krypa ut ur stenblocken men inte ofta. Varje dagstidning kommer säkerligen bli som Tranås Tidningen, där det finns dagens ris, till för de med för mycket tid så man kan klaga på bilister som inte stannade vid övergångsstället vid coop, eller Nässjö bandyklubb som inte tagit ned sin banderoll vid den stora rondellen. Det är faktiskt sommar nu, vad ska turisterna tycka?

Vad borde vi tycka?

Efter mig

Ibland får jag lust att göra något radikalt, något som skakar om hela min värld, om bara för några minuter, sekunder. Någoting som känns. Missar så mycket, när man är fast på samma ställe hela tiden. Inga återvändsgränder längre. Dov, melankolisk musik. Och vardagen.

sporadisk ensamhet

Det finns inte så mycket av allt just nu. Kringgår nog det som borde spela roll. Ta mig ned igen. Min färgpalett idag är grå. Jag har drömt hela dagen om spontanutflykter på småvägar med en kamera och picknickkorg. Hallonsoda som när vi var små. Bara det att jag inte vill göra utflykter ensam, och idag tycks alla vara ute på egna äventyr. Inte det att jag tycker det är jobbigt, bara att jag behövde lite mer än grått idag. Visserligen skapar jag min dag själv, men ensam är det inte så intressant. Inte idag. Imorgon bättre. Vem vet?

Sommarnätter mellan röda lakan

Jag var kär, och han var den finaste ursäkten som jag någonsin haft. Förbisåg allt det som jag borde och skulle göra, låg mellan prassellakan och diskuterade framtid, lanthus och att de fina färger vi ser vid solnedgången egentligen bara är föroreningar. Han sa att jag var för pessimistisk, och att mina kanter var stötta. Jag trodde att han var den enda som kunde slipa ned dem. På nätterna när han sov låg jag vaken och lyssnade på hans andetag. Han drog mig tätt intill sig i sömnen. Han var som finast mellan mina lakan, och jag var lyckligast när jag låg bredvid.

Vi levde i våra egna drömmar och jag gick upp tidigt på morgonen, gjorde kaffe som jag bar in i sängen. Försökte sätta mig så hårt i sängen som möjligt, så att han skulle vakna. Gnugga sig i ögonen, inte säga något, en perfekt tystnad och för starkt kaffe med 5 sockerbitar i. Fast bara i smyg. Jag läste DN kultur, och han undrade vem som egentligen läser varenda sida i en tidning och tog kulturdelen när jag var klar för att läsa serierna längst bak.

När vi gick bredvid viskade vi hemligheter i varandras öron. Satt på parkbänkar och hittade på hela liv om de människor vi såg. Jag sa att rynkor var det finaste som fanns. Han svarade att jag var hans finaste rynka. Tittade ner i sanden och gjorde cirklar med mina skor. När jag inte kunde andas tryckte han mig extra hårt i handen. Vi åkte bil på småvägar och stannade för att jag ville springa barfota i gräset. Om kvällarna satt vi i nedsuttna soffor och drack te som blivit för starkt för att tiden glömdes bort. Sprang ut i sommarnatten och skrek ut vår rädsla.

Den evighet som vi trodde fanns bara för oss. Vi var mer än vad vi ville. Han var min olycka och jag var hans.

dagen. idag. igår.

Den där härliga känslan gick väl lite i kras. Men det är nog så livet är, man lär sig att leva som mest genom att känna sig aningen melankolisk. Kanske kommer jag att lära känna mig själv mer, när jag inte längre känner mig sådär euforisk. Nu röker jag för mycket. Andas för lite. Sover oroligt. Livet är grått. Inte svart på vitt. Jag är grå. Människor är gråa. Det finns inte så mycket färg som man vill tro. Allt är snarare än röra. Av sorgsna människor, ledsna människor, ensamma människor. Ensamheten är det som skrämmer mig mest. Att ha hur mycket som helst, men ändå känna sig så fruktansvärt ensam. Jag känner mig ensam nu. I lördags var jag nästan rikast i världen. Det ändras snabbt det där. Lycka. Egentligen tror jag knappast att det finns någon lycka, mest att hålla sig över ytan och ibland är det lite lättare. Flyter mer. Idag får jag nästan kramp av att kämpa så mycket av att stanna där, över ytan. Men det är livet. Det är inte mer än så. Jag är inte bättre eller sämre än någon annan. Vi är samma klump alla tillsammans. Kanske inte vill vara i klumpen. Vill kunna nå över ytan ensam, men det finns nästan ingen som är så stark. Jag är inte stark alls, idag känner jag mig bara så fruktansvärt svag att det gör ont. Magen kniper ihop som gamla tanters munnar när de haft ett liv som gått för mycket emot dem. Jag säger inte att livet går emot mig, bara att idag går det inte med mig. Vi håller inte längre handen. Somnar inte leendes tillsammans. Det är mer att livet hoppar i sängen så att jag inte kan sova. Knackar mig konstant på axeln när jag vill kunna koncentrera mig. Den här veckan och dagen känns oändlig. Allt är så otroligt förgängligt, och det är väl förmodligen det som känns sorgligt. Man väljer inte så mycket som man tror. Jag tror inte på den fria viljan, för det skulle vara en vilja som var opåverkad av vad andra tyckte och tänkte men så är det inte. Viljan är alltid påverkad, andra styr en så mycket mer än man vill tro. Jag är styrd utan att ens riktigt veta om det. Jag styr andra. De styr mig. Men det tycks inte finnas någon harmoni i det hela. Alla är fastspända i ett stort snöre och går hela tiden åt olika håll. Jag känner mig fast i mitten.

Nu är jag en fågel

Ibland känns det skönt, att inte se så mycket framåt längre. Jag har alltid tänkt att allt bli bättre sen. Efter gymnasiet, efter sommaren. Men nu njuter jag hela tiden, allt känns på något sätt så perfekt som det kan i april. Jag menar inte vädret, givetvis är sol aldrig fel, men jag hade känt samma om det öst ned regn och blåst oräknebara meter i sekunden. Nej, det är något annat, som jag inte riktigt kan förklara. Jag tyckte till och med att flugan som flög runt i mitt rum imorse var vacker. Det stämmer inte, jag brukar vara så mycket mer melankolisk, känna att jag har mindre att ge än nu. Dagarna känns så fina nu, värdefulla. När jag kollar ut genom mitt fönster ser jag ett stort vitt moln och jag tänker att inget moln har tidigare sett ut precis så. Det åker sakta förbi, och jag förstår att det är enda gången som jag någonsin kommer att få se det här molnet, men det gör inget, för just jag fick se det nu.

...

Dig att andas tillsammans med

Passiv eld

Jag ska försöka lite mer ofta, men när man ljuger tillräckligt många gånger tror man tillslut på det själv. Det blir så. Försvarsmekanism kanske min psykologilärare hade sagt. Livet säger jag. Egentligen vill jag väl bara ha någon att dansa med, som håller om mig hårt på natten. Fast det sitter liksom som inspikat i väggen. Ibland gör det ont med människor som är snälla. Vet inte rikigt vad jag ska ta mig till, kan inte hantera det alltid. Jag känner mig oinspirerad. Allt kommer inte fram längre, inte som för några månader sen. Om nätterna drömmer jag om tak, solnedgångar och rödvin. Behöver kanske något som bara inte är det här. Den som säger att livet är en fest ljuger. Jag tror inte på att bara man vill något tillräckligt blir det så, det är så mycket annat runtomrking. Inte för att det hade varit bättre så, men det känns bara dumt att tro det. Mina ben gör ont när jag sitter för länge, och du skaver när du kommer för nära inpå.

Flyter

Ibland kan det hända att man tappar lite fäste. Fokus liksom försvinner och allt blir mycket suddigare. Kan inte ta tag i något fullt ut, det känns som att glider ur mig hela tiden. Jag känner mest för att ligga på golvet och låta allt passera i ultrarapid. Det är fint. Världen ser annorlunda ut idag, jag känner mig inte samma. Det kanske har hänt något. Emellertid brukar jag nog känna såhär. Jag är inte här, just nu. Tror jag. Evigheter skrämmer mig. Det kanske behövs lite mer distans, för att räta ut saker. Om någon drömde om mig. Känner mig klarvaken hela tiden trots att jag tror min kropp snart ska falla av trötthet. Behövs förmodligen inte så många fina ord som man tror, för att klara av det. Kanske lättare. Finns en förfärlig massa teorier, men jag tror nog inte att någon egentligen förstår, vad de själva pratar om. Ingen lyssnar nog fullt ut, inte ens på sig själv. Lyssna mer. Idag. Nu är aldrig nu. Det är också jobbigt. Passerar bara förbi utan att man hinner tänka efter. Idag har jag dock tänkt efter tillräckligt. Jag tror det. Tom på ord.

Idag, och det räcker

Den perfekta tystnaden

Tack och adjö

Emil, min vän.
När ska vi ta den där kaffen?

Jag saknar dig

Stunder som önskar

Det som gjorde min dag idag var min mormor:

Jag: ...och så hade jag en på mig bustier
Mormor: Jaha? Vad är det?
Jag: Ungefär som en korsett, fast det mer är sytt utanpå, såhär! (varpå jag givetvis visar för mormor) sådana som pinuppor hade förr.
Mormor: Jag brydde mig inte så mycket om dem.
Jag: Nej, men du förstår ungefär ändå?
Mormor: Ja, det tror jag, det var buffé det hette va?

Ja mormor, älskade, älskade mormor.

(Min mormor är min största idol, den som inspirerar mig mest, hon i min värld så fruktansvärt mycket att det inte går att förklara och i framtiden ska jag skriva om henne, och förklara hur fantastisk hon är)

Kokpunkten

Igårkväll målade jag, med oljefärger, och var så fruktansvärt arg, utan att veta varför. Hela tavlan, om man kan säga så blev grön i olika nyanser, jag var spyfärdig. Det är en sådan konstig känsla just nu. Att jag inte räcker. Det gör ont, mest överallt. Kanske är mindre grön nu i alla fall. Kanske. Hög musik lyssnade jag förresten på, och skrek, inget vackert precis kanske. Men det behövdes ändå, ibland måste man (jag) skrika och vara så jävla förbannad utan att veta varför. Kanske för den här känslan ligger som ett täcke hela tiden. Nej jag är inte olycklig, inte alls. Men jag är så jävla, jag vet inte, ensam? ihålig kanske. Inte ledsen. Mer arg. Just nu. Jag vill slå sönder massa saker. När jag var mindre kastade jag hårborstar i väggen så de gick sönder. Och sparkade sönder ett element. Jävligt onödigt. Fast det var skönt just då. Någon gång ska jag köpa massa porslinstallrikar, och kasta dem i golvet när jag känner sådär. Kanske är sjukt, men känslan bara går över när något går sönder. Jag kanske går sönder mindre. Jag klagar inte, jag bara vill få ur mig just nu. Egentligen vill jag nog gråta. Kanske inte är så arg ändå. Arg för att jag inte gråter. Mest förkyld med ögon som rinner men det räknas inte. Jag satt på golvet igår också, i mitt rum. Och kollade in i min byrå, och fastnade med blicken i jag vet inte hur länge. Det var skönt det med. Sedan kollade jag på min tavla, och frågade varför den var så jävla grön. Rummet bara ekade tyst. Jag ekade tyst tillbaka. Svor nog sedan men kastade inte något i väggen. Bättre så. När jag var mindre brukade jag riva ut allt jag hade i mina lådor med, och bara hälla ut det på marken. När jag var arg alltså. Sedan när jag var lugn, fick jag givetvis plocka tillbaka allt igen. En gång kommer jag ihåg att jag slängde in allt som var mitt som fanns lite överallt i huset in i mitt rum, och satt där ett tag. Sedan kom jag väl ut, men det kommer jag inte ihåg. Släpade ut allt igen. Rätt egendomligt, kanske. Jag önskar det finns mer som gjorde så, vill inte vara ensam. Jag saknar min farmor.

Funktioner av noll

Det här ska inte detta inlägg handla om, från början i alla fall, men nu när jag läste det fann jag det oerhört roligt. Vi har en slags skolmail, som man loggar in på, och möts av diverse välkomstmeddelanden och nyttig information om skolan, dessutom kan man få se vad som serveras i matasalen, idag är det: Torsdag 8/1;
Pannkakor, pannkakssylt. Jag tyckte det var helt underbart, pannkakssylt. Det låter fint. Mamma, vad ska vi äta idag? Jo, barn, vi ska äta pannkakor med pannkakssylt. Mmm, pannkakssylt som är så gott!

Parentes 1. Varför skrev jag, mamma vad ska vi äta idag? Och inte, pappa, vad ska vi äta idag? Jag kanske överdriver, men jag blir upprörd, över att allt är så. Även om mina föräldrar är skilda, och alltså lämpligen inte bor tillsammans, och lagar lika mycket mat till mig. Alltså, när jag är hos pappa, lagar han maten, när jag är hos mamma, lagar hon maten. Jag kan genom detta skrika både, mamma eller pappa, vad är det för mat idag? Men ändå, tog jag nu förgivet att det är mamman, som lagar mat, framförallt pannkakor med pannkakssylt. Kanske för det är så i de flesta hem, i böcker, filmer, tv-program. Men det är förjävligt. Jag blir arg på hela grejen, och på mig själv, för att inte ens jag, som tycker att jag är så fruktansvärt medveten inte är det. Det kan tyckas vara en petitess, men det är precis här allt börjar. Något kan ha varit så längelängelänge, men det betyder inte att det inte ska ändras. Slut på parentes 1.

Just nu har jag så mycket funderingar, att jag inte vet var jag ska börja, eller sluta för den delen heller. Jag tror jag dagdrömmer förmycket, som vanligt. Jag har läst fina böcker under lovet, emellertid gör de så att jag dagdrömmer ändå mer. Jag hatar att vara så jävla ambitiös. Det är påfrestande, irriterande, stressande, ger mig problem att sova. Jag undrar vad bra det för med sig. Egentligen. Helst skulle jag vilja ligga i ett rum, med massa kuddar och täcken, och tusentals böcker, och läsa resten av livet. Och dricka te. Sen skulle det räcka. Nöjd. Jag skulle vara nöjd. Tror jag. Man är nog aldrig nöjd egentligen, så jag ljög, jag är aldrig nöjd. Aldrigaldrigaldrig, är jag nöjd, inte med något jag gör, med min tillvaro, med mitt liv (trots att jag inte kommit så långt, men om jag dog nu skulle jag inte vara nöjd), med mina dagar, mina helger, mina lov. Hur bra allt än är, är jag fan aldrig nöjd (jag älskar att svära). Förresten, i mitt läsrum, skulle jag vilja röka med, och dö utan att märka det, för jag är rädd för att dö, så fruktansvärt rädd, så att dö utan att märka det tycks vara det bästa, helt klart.

Det här handlar om inget förresten, men det spelar ingen roll. Livet är inte så jävla konkret ändå. Mest att det svävar ut åt olika håll, ungefär. Något man måste ta sig igenom, ibland, något man aldrig vill ska ta slut, ibland. Komplicerat också. Jag läser Naiv Super, och tänker, att jag aldrig skulle kunna skriva så. Men jag önskar.

Parentes 2. Egentligen är min hemliga dröm, att bo i ett litet stenhus mitt i skogen, trots att jag är rädd för skogen och allt som finns i den. Där i mitt stenhus, ska jag ha massa fina gamla uppslagsböcker av skinn som luktar gott. Massa te och ciggaretter, lite som mitt läsrum för det ska finnas massa böcker med givetvis. Det ska ligga bredvid en liten sjö, där det är is ibland. Alla möbler ska vara gamla och lite lagom slitna, så där i kanterna. Jag ska ha ett gammalt stort skrivbord, med en skrivmaskin, som kanske egentligen kommer bli en laptop för det är lättare tyvärr. Skrivbordet ska vara vid ett fönster, så att jag kan kolla ut när jag måste ta en paus, tänka, där det ska vara lätt att fastna med blicken och försvinna in i sig själv. Jag ska skriva där, hela tiden. Skriva saker som är sorgliga, som mycket saker är, men ändå, någonstans, ska de ge lite hopp. Det ska vara om människor, som inte är så speciella, för det är ingen, men ändå ska de vara speciella just då. Alla är trots allt centrum i ens egna värld. Faktiskt. Jag ska vara smart, intellektuell och påläst. Kunna använda massa svåra symboler, som de flesta ändå ska lyckas förstå. Kanske skriver jag lite dikter, om mina egna känslor, fast lite kodat, så att det egentligen bara är jag som förstår, fast alla ska ändå tolka sönder dem, och vrida dem åt alla håll, utan att lyckas få någon rätsida. Som det ska vara. Jag ska doppa skorpor i mitt te ibland, och det ska bli smuligt i koppen, men jag ska dricka ändå, trots att det känns lite äckligt i halsen, men varför inte dricka upp. Det ska inte finnas någon tv eller radio, bara massa vinyler, med Bob Dylan, Patti Smith, The Doors, fast klassisk musik med, och jazz, när det behövs. Sedan ska jag vara där, nästan instängd, handla ibland när det behövs. Mest skorpor, te och ciggaretter, och lite rödvin när det behövs. Sedan räcker det. Men det här tänker jag mest i hemlighet. Slut på parentes 2.

Slut på inlägg.