Citat från en låttext.

Ibland, vissa dagar, vissa månader är man mest helt orkeslös. Lägger mig på golvet och tittar upp i taket, tänker tankar som gör att det kommer en molande värk i magen, och nej, ipren hjälper inte mot denna, trots att detta verkas utlovas i reklamen. Och man ångrar så mycket saker, saker man gjort, inte gjort, saker man gör och det som man inte gör. Man ångrar hela tiden tills man tillslut ångrat bort hela sitt liv. Alla kanske inte gör det, men jag är så fruktansvärt rädd för att jag ska göra det. Jag skulle inte vilja påstå att jag är olycklig bara att jag inte riktigt lever. Visserligen, jag är bara 18 år, vad vet jag om det riktiga livet? Jo, inte så mycket, men man vet det man vet, resten kommer, med åren. Trots det känns det som att åren ens inte räcker till, de liksom går snabbare hela tiden och jag hinner inte med. Jag önskar jag kunde stampa ned foten i marken och skrika -Nu räcker det tamefan, nu är det nog! Varpå allt skulle stanna och jag skulle kunna andas, vara, och inte känna den där känslan som alltid finns där som säger att, Agnes du duger inte, inte på riktigt. Det har inte att göra med dåligt självförtroende, dålig självkänsla måhända eller bara allmän svenskhet men hela tiden finns det något där som säger att det jag gör aldrig är bra nog, aldrig räcker till. Nu blir det här sådär jobbigt personligt kanske, som det inte får vara. Fast ibland är det viktigt att vara det med, framförallt när man mest längtar, till något som är mer ljust, inte här och inte känns så instängt.

Spacesuit ballet dancers

Vissa nätter kan jag inte sova, då brukar jag roa mig med min ständigt gnagande tanke; var tar rymden slut? Jag vet inte varför men varje gång jag börjar tänka på den så får jag extremt ont i magen och känner mig nästan illamående. Allt ligger nämligen till såhär, om rymden tog slut, måste något finnas bakom rymden, det tar förmodligen också slut och så håller det på så i oändlighet. Det här med oändlighet är jobbigt i sig, för allt måste ha ett slut. Grejen med att rymden skulle vara som ett "klot" utan "ändar" är ännu svårare, för något måste ändå finnas utanför klotet. Sedan tänker jag att det bästa skulle vara om det inte fanns ingenting, men även ingeting skulle vara något, för det fungerar inte att inget skulle existera alls eftersom att själva inget då skulle finnas istället. Detta inget skulle det vara oändlighet? Varpå jag återigen är tillbaka till tanken att inget kan vara i en oändlighet. Och jag vet verkligen inte varför men jag tycker det är fruktansvärt hemskt när jag börjar tänka så, för allt annat får en sådan liten betydelse, för jag är en sådan liten del som inte spelar någon roll alls, egentligen. Människan är rätt obetydlig. Det skulle vara lättare om jag trodde på en Gud.