Spacesuit ballet dancers

Vissa nätter kan jag inte sova, då brukar jag roa mig med min ständigt gnagande tanke; var tar rymden slut? Jag vet inte varför men varje gång jag börjar tänka på den så får jag extremt ont i magen och känner mig nästan illamående. Allt ligger nämligen till såhär, om rymden tog slut, måste något finnas bakom rymden, det tar förmodligen också slut och så håller det på så i oändlighet. Det här med oändlighet är jobbigt i sig, för allt måste ha ett slut. Grejen med att rymden skulle vara som ett "klot" utan "ändar" är ännu svårare, för något måste ändå finnas utanför klotet. Sedan tänker jag att det bästa skulle vara om det inte fanns ingenting, men även ingeting skulle vara något, för det fungerar inte att inget skulle existera alls eftersom att själva inget då skulle finnas istället. Detta inget skulle det vara oändlighet? Varpå jag återigen är tillbaka till tanken att inget kan vara i en oändlighet. Och jag vet verkligen inte varför men jag tycker det är fruktansvärt hemskt när jag börjar tänka så, för allt annat får en sådan liten betydelse, för jag är en sådan liten del som inte spelar någon roll alls, egentligen. Människan är rätt obetydlig. Det skulle vara lättare om jag trodde på en Gud.