Äsch

Nu gör det ont hela tiden. Men jag kan inte gråta. Tänker att ingen förtjänar det. Inte en enda jävel. Jag vill skrika så jävla högt, för jag tror att det mesta skulle försvinna då. Allt jag skriver förvandlas till självömkan och det är så jävla skönt. Du skaver mot mina knän. Klockan går, jag sitter still. Det som rör sig är mina fingrar, stannar upp ibland, tänker. Ångrar. Vi blir stenade. Inte knarkstenad. Tolka mig rätt. Känns som att släppa ratten när jag kör bil. Medvetet tappa kontrollen. Det går inte att göra såhär längre. Inte nu, inte nu, inte nu. Kanske skriker jag imorgon. Skriver tacktal som ingen får höra. Texter ingen får se. Slå näven hårt i väggen. Nu ska jag göra ingeting. Svära kanske.

Inte idag, imorgon, kanske.

Den jag är, bor inte här, de minnen jag har, bor inte heller här, de finns i mig, jag finns i mig själv. Ingeting egentligen håller mig kvar någonstans. Jag är min egen, och borde lära mig att klara mig med mindre än så. Jag ska flytta, och aldrig, någon sommar har jag upplevt så mycket ångest på än och samma gång. Jag vill inte bo kvar, vill inte flytta, inte säga adjö, vill åka, vill stanna, vill drömma, vill ha verklighet. Jag kväver mig så många gånger om, begränsar min egen vilja. Lägger mina drömmar i en stor hög, undrar vilken jag ska plocka fram nästa gång. Tänker att jag är bättre än det här. Ställer mig direkt efter frågan, vad är det som skulle göra mig bättre? Dricker kaffe i mängder, kan inte sova, orkar inte göra mat, röker. Gråter kanske. Ibland. Vill så mycket. Vill bara i sängen och se dagarna passera i ultrarapid. Vill inget alls. Andas kanske. Köper en fin bok att skriva i, stirrar på sidans tomhet, andas Agnes, andas. Stora bokstäver som skriker, river ut sidan, vill inte se det där, inte spara, inte minnas. Slänger, plockar upp igen, sätter tillbaka, tar ut, ångrar, ångrar, ångrar. Så lite att göra, så lite jag gjort. Sätter mig ner, sätter på tvn, stirrar in i skärmen utan att egentligen se. Är det här livet? Kallas det här för att leva? Läser sent in i natten, glömmer att sova. är inte trött längre. Jag bor i mig själv, mig själv bor i någon slags grå sörja, som klibbar fast ibland, alldeles för hårt.

Nattligt svammel, dagens sanning.

Återigen sitter jag här. Stirrar i minuter, känns som att det jag vill, inte kommer fram. Att det jag skriver kommer ses som en pretentiös text i Aftonbladet, när de vill låtsas att de trots allt är en seriös tidning. Det är de inte. Finns inga seriösa tidningar längre, de är korrumperade, framhäver allt exakt som de vill, när det passar. Media idag, borde inte finnas. Jag vet inte ens om jag tycker att svt's nyheter är seriösa längre. Allt förenklas, blir mer och mer likt en se & hör tidning. Vi blir förlegade. Kulturen försvinner, rasar ner i stora högar, ibland kanske något bra kan krypa ut ur stenblocken men inte ofta. Varje dagstidning kommer säkerligen bli som Tranås Tidningen, där det finns dagens ris, till för de med för mycket tid så man kan klaga på bilister som inte stannade vid övergångsstället vid coop, eller Nässjö bandyklubb som inte tagit ned sin banderoll vid den stora rondellen. Det är faktiskt sommar nu, vad ska turisterna tycka?

Vad borde vi tycka?